Resan från Adelaide till Wellington, från Australien till Nya Zealand, var på ett sätt lite som att komma hem. Eller i alla fall att komma nära hem. Bergen jag såg från flygplansfönstret var storslagna, men ganska lika Nordnorge, och att åka in i staden kändes lite som att komma till staden Bergen, minus de malplacerade höghus som utgör delar av centrala Wellington.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Den andra iakttagelsen var att detta inte enbart är engelskans land. På flygplatsen välkomnas jag framför allt på maori, och maori finns också i hotellinformationen, liksom på alla informationsskyltar: tillsammans med engelska och teckenspråk är maori de officiella språken på Nya Zealand. Kontrasten mot Australien är ganska slående. Visst finns det ett erkännande av aboriginer som landets ursprungsbefolkning men deras närvaro i samhället är mer otydlig.
Visst, detta är bara besökarens ytliga reflektioner men efter att i två dagar ha följt media, rört mig i staden och varit på konferens på universitetet är mitt intryck att det självklart anglosaxiska som präglar Adelaide inte präglar Wellington på samma sätt. Självklart finns dock problemen, här som i Adelaide, som hemma i Umeå. Och situationen för maorier handlar mycket om utsatthet. Samtidigt gör Maori television en analys av vilken premiärministerkandidat som skulle vara bäst för maorierna, och på Channel 1 visades ett reportage om återlämnande av land från staten till de maorier som har sina rötter där, vilket efter lite googlande visade sig var ett av flera exempel.
På konferensen DevNet (Aotearoa New Zealand International Development Network) 2016 Pacific Currents, Global Tides, var ambitonen att just föra samman globala trender med lokala praktiker och situationer i Stillahavsregionen, och att föra samman akademiker och praktiker. Det jag framför allt uppskattade med de presentationer jag lyssnade på var att den kritiska blicken framför allt vändes mot ”oss”. I sin analys av Refugees welcome – det som nästan blev en global rörelse i det välbärgade väst under förra året när nation efter nation stängde sina gränser – visade doktoranden Natalie Slade på den problematiska sidan av välkomnandet, att det skapade en bild av flyktingen som ett passivt, sårbart offer och att själva välkomnandet också blev en del av att skapa en egen nationell identitet, att göra oss själva goda. Och, som professor Uma Kothari konstaterade: ”Det är enklare att välkomna andra än att leva bland dem”.
Analysen var nyttig, och smärtsam. Och jag grunnade på vad som hände med alla utsträckta händer och hur svårt det är att utmana en ordning. Hur lätt vi faller in i det som vi samtidigt kritiserar, att det är så lätt, som Kothari också påpekade, att utgå från det rådande, när vi hör oss själva överslätande säga ”det är inte så många flyktingar som ni tror” och ”alla kommer ju inte till Europa”. Vi behöver komma utanför det rådande samtalet för att kunna utmana det i grunden, för att hitta ett nytt sätt att tala på.
Konferensen avslutades med att särskilt inbjudna gäster från Stillahavsregionen fick reflektera över sina konferenserfarenheter. De var alla positiva samtidigt som det fanns en genomgripande kritik av det som jag skulle benämna ett vitt tolkningsföreträde. Det som framför allt stannade kvar hos mig var Rikiaua Takeke från Kiribatis ord: ”Nothing about us without us”. Helt plötsligt föll allt på plats. Refugees welcome. Det var vi som välkomnande dem. Kanske är vägen till en annan diskurs att envist göra saker tillsammans med de som vi annars (omedvetet) gör till de andra. Jag vet. Det låter självklart. Men det är svårt. Uppdelningen i vi och dem är en av de starkaste maktmekanismerna. Men det betyder inte att vi inte ska försöka.
