Frågan som följer på ”vad händer i helgen” från en bekant överrumplar mig. Just ja! Jag förväntas dejta?

Under vinterhalvåret går det att smussla med diverse avvikande beteenden, som att vara singel och ha fräckheten att inte försöka göra något åt det. Det var tider det. 

Nu står sommaren för dörren med allehanda bjudningar, det ska firas midsommar och vankas bröllop och semestras, och civilståndet dras därmed sömndrucket ut i ljuset.

Jag hade liksom glömt att jag förväntas försöka ta mig ur denna ofullständiga existens som är avsaknaden av en parrelation – aktivt se till att det inte hinner bli mer än en tillfällig glitch. Den romantiska tvåsamheten har högre status än alla andra nära relationer. Det finns ett mål, och en misstänksamhet när någon inte ens försöker nå det. ”Jaha, du fokuserar på annat, så kan man ju också leva.” KAN MAN DET, BRITTA? För dina läppar säger en sak men hur du snörper på dem en annan.

Är det bara jag eller sa vi inte att det här med partners var förlegat, att vänskap var det nya primära, män en guldkant att roa sig med men aldrig hänga upp tillvaron på? Pratade vi inte om ”chosen family”, vald familj? Nu är jag inte känd för mitt tålamod men det har liksom gått 20 år sedan Meredith Grey och Christina Yang slog fast att de var varandras ”person” i tv-serien ”Grey's Anatomy”. Det pirriga i en framtid där man främst kunde få göra livet ihop med sin bästis. Jag tycker det dröjer lite väl.

Samma sak med de där alternativa relationsformerna, visst skrevs det spaltmeter om hur de skulle ta över? Vet inte hur det är med er, men jag känner typ en person som är i ett polyamoröst förhållande, och med ”känner” menar jag nickar på stan om våra ögon möts. Resten är par eller singlar som förväntas hamna i tvåsamhet. Några månader med en ny flamma väger fortfarande tyngre än 25 års vänskap när det bjuds in ”plus en” till bröllop. Vi blev visst inte så progressiva ändå?

Rätt länge har singlar kunnat trösta sig med en air av coolhet. Men nu börjar vi bli ensamma. Och inte på det där spännande självvalda sättet, som småtjejer som ännu har hopp om att krossa patriarkatet under sin livstid kan se upp till. Ensamma på ett pinigt sätt.

I påskas skrev krönikören Hanna Hellquist en utlämnande text om hur hon på grund av sin ensamhet bjöd in sig själv till en väns firande, och en stund senare fick veta att hon inte var välkommen. Kände min egen hud blossa av sekundärskam. 

En stor och djup vänskapskrets har försenat insikten. Men allt fler gör familjeplaner för sommaren. Ingen frågar vilka veckor jag har semester.

Allt det här gäller inte bara försmådda kvinnor som gnäller i krönikor. Självaste Trevor Noah – javisst, en vrålsnygg framgångsrik man – pratade i veckan om fenomenet i en podcast. Att han som ogift ses som en förlorare, automatiskt förknippad med slapphet och omogenhet. När ska du ta dig i kragen?

Man kan inte anklaga alla dessa par för att göra kanonreklam för sig själva heller. Liksom, är de kära eller pallar de bara inte göra slut? För mig tar det emot att bli ihop eftersom det är svårt att lämna. När man väl hoppar på karusellen finns få incitament för att kliva av och alla anledningar att klamra sig fast. Ensamheten ter sig heller aldrig så skräckinjagande som när man vant sig av med den. 

Under rubriken ”Single Shaming – At what point can you tell your grandma to fuck off?” poängterar skribenten Lily Smith att kommentarer som ”oroa dig inte, han finns där ute” kommer från en plats av omsorg. Visst är det så. Mormor vill ju bara att det ska ordna sig för oss. Och vi behöver inte kriga, singlarna mot paren. 

Däremot behöver det vara lika normalt att ha en kompis som ”plus en”, vi behöver upphöja även andra relationer. Tvåsamhetsnormen lever milt uttryckt på övertid.