Mattias Johansson: Norges kungakris ger mig hopp

Det har varit en tuff sommar för monarkin i Norge. Först visade det sig att kronprinsessan Mette-Marits son Marius (utseendemässigt inte helt olik kung Joffrey från TV-serien Game Of Thrones) misshandlat en rad tidigare flickvänner under påverkan av kokain. Sedan gifte sig prinsessan Märtha Louise med en amerikansk konspirationsteoretiker, tillika självutnämnd schaman och rymdreptil. Man förstår ju att pappa Harald, Norges kung, är bekymrad. Och att stödet för monarkin i vårt västra grannland gått från jättehögt till rekordlågt. Men här i Sverige blåser inga förändringens vindar. 70 procent av svenskarna tycker fortfarande att kungahuset är en bra grej. Jag begriper inte varför.

Förr i tiden, när kungahusen bestod av blåblodiga kusiner som skaffade barn ihop, antar jag att kreti och pleti hanterade situationen med att hela grejen ändå var bortom oss. Vi skulle aldrig komma i närheten av dessa övermänniskor, än mindre bli en av dem, och så länge kungligheterna avstod från att använda ännu en generation svenska bondpojkar som kanonmat accepterade vi tingens ordning utan knot. I bibeln stod det ju dessutom att ”den som sätter sig emot överheten står emot vad Gud har bestämt” och man ville ju verkligen inte vara that guy i en tid då man blev nackad för mindre förseelser än så.

Med tiden slutade kronan att döda sina kritiker, men republikaner gjorde länge bäst i att vara fortsatt försiktiga. 1909 dömdes socialisten Carl Åström till fängelse för majestätsbrott efter att han påstått att Gustav V stod på arbetsgivarnas sida under storstrejken, och så sent som 1914 fick Stockholms radikala borgmästare Carl Lindhagen böter för att han utbringat ett leve för republiken. Så när Sverige på 1920-talet blev en demokrati var det förstås många som liksom bara förutsatte att landet samtidigt skulle bli en republik. Det var ju det logiska. Det enda rimliga. 100 år senare väntar vi fortfarande.

Och det är ju det som är så märkligt. Vi tror inte längre att Gud har ett extra gott öga till Carl XVI Gustaf. Vi är alla överens om att det vore jättekonstigt om den som kritiserat prins Carl Philips bestick-kollektion fick ett års fängelse på Hall. Vi tror på likhet inför lagen och vill se kvitton på gemensamma utgifter. Ändå står vi här, hundra år efter rösträttens införande, underdånigt bugande för prinsar och prinsessor. Vi får inte tummen ur!

Men kanske är Norges kris ett tecken på hur de moderna kungahusen till slut är dömda att kollapsa av sig själva, utan några större politiska omvälvningar. För i takt med att kungligheterna i allt större utsträckning gifter sig med vanligt folk (eller rymdreptiler) blir det ju uppenbart att kejsaren är naken. Att bäst-före-datumet passerats med råge, och att det är dags att städa kylen. Hur många födda efter 1960 tycker det känns rimligt att helt plötsligt börja kalla en personlig tränare från Ockelbo för ”Hans Kunglig Höghet Daniel, Prins av Sverige, Hertig av Västergötland” bara för att han gift sig med Victoria Bernadotte? Jag tror inte särskilt många vill leka den leken.

Så jag bidar min tid, i väntan på republiken.

För övrigt ... har Mats Jonssons ”När vi var samer” blivit teater. Jag har köpt biljett.