Jag är just nu i en fas i mitt liv som jag kallar ”röjarperioden”. Nja det är inte så att jag är ute och slår runt och ”sturm und drangar” nätterna igenom. Nej jag rensar. Slänger bort. Går igenom saker jag inte behöver och inte har behövt på många år och som jag aldrig kommer att behöva igen men som ändå ligger där kartongvis och tar plats i förråd och garderober. Och jag känner mig flera kilo lättare för varje kartong som blir genomgången, undanröjd och bortlämnad.
Det här med att göra sig fri från alla onödiga saker började redan i vintras när min kära pappa gick ur tiden och det liksom föll på min lott att röja efter honom. Trots att han var 90 så hade han inte tänkt på det där med att lite försiktigt börja rensa efter sig. Nej, han var en samlare och är man en samlare så slänger man inte några saker. Det tog mig månader att tömma förråd efter förråd. Och ni som har gjort det vet att det både är vackert och sorgligt att gå igenom en annan människas liv. Det slog mig att man faktiskt inte vet allt om sina föräldrar. Även om man ibland tror det.
En del av röjandet bestod i att gå igenom foton han tagit. Alla dessa resor och vandringar och vänner och fester och minnen. Vad skulle jag göra med alla bilderna? Tusentals. Dessutom en hel del på dia. Jag fick ta en dust med mig själv. Kommer jag någonsin att titta på hans liv genom alla hans diabilder. Nej. Men det gjorde ont att slänga dom. Som att jag på något sätt tog lite extra död på min far genom att slänga hans minnen. Men några bilder som verkligen betyder något för mig har jag sparat. Lagt i en låda förstås.
Och nu, när jag rensar i mitt eget samlande, så vad hittar jag då? Jo, ett par stora kartonger och en jättelik resväska fullsmockade med bilder ur mitt liv. En liten stund stannar jag upp och blir nostalgisk. Sen blir jag bara trött. Ska min son behöva gå igenom allt det här en dag? Bilderna ligger huller om buller. En del är hopklistrade i varandra. Alla dessa kort. Vad ska jag ha dom till? DE ÄR FÖR MÅNGA!
Jag startade ett projekt en gång och gjorde några album med få utvalda bilder, där det blir roligt att titta. De sträcker sig till 1989 ungefär. Sen dess har jag ofta tänkt att jag borde klistra in nya. Välja ut de jag verkligen vill ha. Men icke. Nu ligger bilderna osorterade och ovalda i tusental till ingen nytta. Och numera knäpper jag dessutom alla mina bilder via telefonen. Album och papperskopior är ett minne blott. Inget skruvande med kamera. För krångligt. Ingen gräns på hur många bilder man kan ta. Som med allt annat blir det kvantitet i stället för kvalitet. För några veckor sedan var jag med en god vän i Kroatien. En dag vandrade vi i en fantastisk nationalpark. Vi gick och njöt av allt det vackra. Så ser jag att i princip ALLA vi möter går med en telefon framför ögonen. Mellan sig och upplevelsen. Mellan sig och nuet. Man tittar på nuet sen – via datorn.
Men alla mynt har två sidor. Bilder kan vara fantastiska. De hjälper mig att minnas mitt liv. Vissa bilder vill jag ha. Njuta av. Som dom där min son är en liten lintott sugandes på tummen. Dom hjälper mig att minnas till och med hans söta doft. Men jag behöver kanske inte så många. För jag vill inte alltid ha en lins mellan mej och verkligheten. Och dessutom ska ju inte han en dag behöva ta hand om mina minnen. Men kartongerna och väskan med korten väntar jag lite med att röja. Dom tar jag tag i en annan dag.
