Till sist packade jag ner allt från Mozart till Callas för att vara på den säkra sidan men när det väl var dags visade det sig att inget av dem passade. Att lyssna på Mozarts lättsamma pianokonsert kändes som ett hån mot min smärta. Liksom alla låtar jag vanligtvis älskade att dansa och festa till.
Den enda som tycktes förstå min rädsla och desperation var Nina Simone. Såklart. Så hade det varit ända sedan jag som sjuttonåring lärde känna hennes musik (för evigt tacksam för detta Sonja!). Alla gånger livet sket sig, hjärtat krossat, plånboken tom, så var det alltid Nina som tröstade mig. Otaliga har de varma baden varit när jag omsluten av hett vatten gråtit till Ninas vemodiga, arga röst. Ändå har jag knappt vetat något om människan Nina Simone förrän nu.
Liz Garbus dokumentär ”What happened, Miss Simone?” visar än en gång hur illa den här världen behandlar kvinnliga genier, särskilt de som envisas med att både vara politiskt obekväma och excentriska på det sätt som endast män får vara. Återigen blir jag gråtfärdig av hur många av dessa betydelsefulla, extraordinära kvinnliga konstnärer som tycks hamna i historieskugga, trots att de påverkat så många människor.
Historien om Eunice Waymon som drömde om att bli den första kvinnliga svarta klassiska konsertpianisten men som på grund av rasism och fattigdom tvingas bli jazz och bluessångerskan Nina Simone gör mig stundtals så upprörd och bitter att jag måste ta paus och gå ut på balkongen där den regntunga, svala luften dämpar ilskan en aning.
Jag känner mig lurad när jag gradvis inser vidden av hennes politiska engagemang och betydelse för medborgarrättrörelsen. Varför har jag inte vetat?!
Att hon var granne och vän med Malcolm X och hans familj (Malcolm Xs fru var gudmor till Ninas dotter Lisa och växte praktiskt taget upp som en bonusdotter i familjen)? Att hennes låt ”To be young, gifted and black” blev en av medborgarrättrörelsens viktigaste låtar. Att hon på bekostnad av sin karriär valde Malcolm X framför Martin Luther King. ”Jag var aldrig för ickevåld. Aldrig. Jag tyckte vi skulle få våra rättigheter med alla nödvändiga medel.” Att hon dessutom gjorde uttalanden där hon liknade USA vid en cancersvulst gjorde att spelningar ställdes in och hennes musik bojkottades av radiostationer.
Samtidigt levde hon i ett destruktivt äktenskap med sin man, en före detta polis som blev hennes manager och konstant slog och våldtog henne och som hon inte blev fri från förrän hon skilde sig och flyttade till Liberia. Urfattig men enligt egen utsago lycklig. Ändå är dokumentären långt ifrån ett ensidigt hyllande, istället är det ett porträtt av en komplex människa med såväl bra som dåliga sidor.
Hennes dotter får lugnt berätta både om den mamma hon älskade och som var hennes trygghet ända fram tills hon kom i tonåren och Nina – som äntligen gjort sig fri från sin våldsamma man – plötsligt blev den som istället slog. Det gick så långt att dottern Lisa övervägde självmord och flyttade tillbaka till USA.
Just nu pågår ett projekt att räkna böckerna i våra hyllor för att se hur många kvinnliga respektive manliga författare vi egentligen omger oss med. De flesta tycks, till ingens förvåning, ha flest manliga författare i sin ägo. Så länge som kvinnliga konstnärer fortsätter hamna i historieskugga så kommer det fortsätta vara så här. ”What happened Miss Simone?” ger ett tydligt svar; vad som hände Miss Simone var helt enkelt detta simpla att vara kvinna i en patriarkal värld.
P.s Leo kom till världen medan Nina Simone sjöng I shall be released. Det här var på den tiden då människorna på jorden lyssnade på CDskivor (googla!) och när han äntligen låg på mitt bröst gick nästa spår på skivan igång. Våra blickar möttes samtidigt som Nina sjöng Here comes the sun. D.s
