Löntagarfonderna var en socialistisk åtgärd. I ekonomen Rudolf Meidners ursprungliga förslag från 1975 sades dess viktigaste syfte vara ”att successivt föra över företagens kapitaltillväxt i löntagarkollektivets ägo”. 

I en urvattnad form infördes fonderna 1983 och avskaffades tio år senare av en moderatledd regering. De blev alltså en väg som aldrig beträddes. Sådana ofarna vägar skulle kunna lämpa sig för projektioner. För ett tänk om… tänk om vi hade utökat demokratin, tänk om vi hade fått en större ekonomisk jämlikhet, tänk om arbetare hade fått ett större inflytande över produktionen. 

Det som verkligen hände: Under fyra decennier har inkomstskillnaderna i Sverige ökat, och är nu de största sedan mätningarna började 1975. I dag har de tio procent av befolkningen som har högst inkomster lika stor andel som de 50 procent av befolkningen som har lägst. Direktörers inkomster motsvarar i genomsnitt 50 industriarbetares löner. 

På årsdagen av demonstrationen mot löntagarfonder bildade två olika artiklar om dem ett uppslag i Dagens Nyheter. På ledarsidan skrev Erik Helmersson om den ”kamp som gällde Sveriges framtid”. Han var mycket glad över kampens utgång. Istället för den med fonderna hotande ”kommandoekonomin” kom motståndet mot dem att bli en ”jordmån för de stora valfrihetsreformerna på 80- och 90-talen”. Valfrihet betyder för Helmersson avregleringar och privatiseringar; han nämner flyget, posten, järnvägen, radio, tv, skolan och vården. 

Och det blev ju vår väg. Men blev det verkligen bra? Fungerar de här privatiserade fenomenen? Nja, till och med Helmersson medger att åtminstone skolan ”dras med stora problem”. Men det var ändå rätt, menar han. För han vet vad som hade hänt om den andra vägen hade blivit vår: Sverige skulle glida in på ”en väg där företagarnas tillgångar successivt skulle hamna i politikers och fackpampars händer”. Av fondåren lärde vi oss att ”en politiker sällan vet när det är dags att sluta gapa efter mer”.

Till skillnad från en kapitalägare då eller? De som så ofta säger ”nej, nu är min förmögenhet tillräckligt stor; jag tycker det börjar bli dags att låta mina arbetare få större del av kakan”? 

Vi har ju politisk, men inte ekonomisk, demokrati i det här landet. Att ”inte ge för mycket makt åt politiken” kan vi därför översätta till att ”inte ge för mycket makt åt demokratin”. 

Jag läser Helmerssons artikel som en varning: dröm inte om en annan ekonomisk ordning; beträd inte denna mark! 

Desto skönare var det därför att hans artikel bildade uppslag med en text av Daniel Suhonen och Bo Rothstein som skrev om motsatsen. Om vikten av att inte ge upp drömmen om ekonomisk demokrati. Jag förstod visserligen inte riktigt hur deras förslag om arbetarägda företag skulle kunna upphäva den kapitalistiska ekonomins grund, men för deras vilja att ”upphäva det tankeförbud som i realiteten råder för att diskutera ekonomisk demokrati i Sverige” är jag nästan beredd att älska dem.

För övrigt har jag ett tips om en bra samkvämsform: syjuntan! Jag och några kompisar har startat en sådan och det är både rofyllt och uppiggande att umgås när man samtidigt har något för händerna.