Än så länge svassar ni i norr fram när solen gassar medan de i söder tassar på stekhet sand. När de i syd flyr värmeslagen ni i nord utdelat stänger ni gränserna och låter dem drunkna i sina egna tårar och svettpölar. Era styrandes syn på vett och etikett har återigen förlett er från er mänsklighet.
Än hörs skrin från offren för misogynin brasbrända av befängda eldfängda män. Än smakar svampmolnet ovan Hiroshima beskt av liv som blev till lik av likgiltiga klåfingriga män med mord i sinnet och avtryckare i handen. Varje skott från ett eldvapen är ett monumentalt misantropiskt missbruk av mig.
Jag mullrar när ni hackar i min hud och borrar upp olja att smörja ert frosseri med. Sårskorporna är tunna, de hinner inte läka innan ni drillar igen för att stjäla och tjäna mer.
Glöm inte att jag ruvar under er.
Huka er inför mig innan ni dukar under!
Mitt heta temperament är vida känt. Jag får vredesutbrott via era vulkaner, raseriblixtrar i era himlar, ursinnesbränner era skogar. Men ändå har jag inte en chans mot eldsvådorna ni släppt lös som utan sans rubbar biotopernas balans. Ni är besatta av att sola er i glans, att leva i sus och dus i mitt ljus, i ert eskalerande rus bränner ni upp ert eget hus. Planeten ni bor på brinner. Tiden rinner ur era händer, ni hinner inte släcka himlabranden. En grad, två grader, fler och er värld blir en härd.
Hur länge ska ni elda på varandra att förbruka och förbränna allt ni håller kärt?
Ni är inte flamfågeln Fenix. Varken ni eller era profeter kommer att återuppstå. De har varnat er för skärselden, purgatoriet där era själar sonar sina synder. Först när ni renats och förenats kanske ni inser att ni inte är ensamma, att smärtan ni känner är kallbrand av att ha kapats av från varandra. Ni är ett enda samlat väsen i miljarder mänskliga skepnader. En allmänniska som står inför ett avgörande val mellan eldoradot ni fick och infernot ni skapar.
Likt förvuxna barn leker ni med elden som eldflugornas herre. Ni bränner era broar och omvandlar era metropoler till eldstäder. Ni röker jorden som en stor cigarr, förkortar er livslängd för varje bloss, suger in döden när glöden kommer allt närmare.
När ska ni fatta att världen fattat eld?
Ni som alltid har många järn i elden och smider medan järnet är varmt. Ni som jäktar efter intäkter, inkräktar på okränkbar mark, släpper ut gifter för att slippa utgifter, bränner ut er själva och planeten.
Tänk om ni stannade upp.
Tänk om ni tände ett ljus och lät det brinna, lät det lugna era lungor och andades syret lågan inte slukar.
Tänk om ljuset fick brinna och ni såg glimret av hopp i varandras pupiller som aldrig får försvinna. Några har slocknat, andra släckts, vissa är avslagna av att vara påtända. Men så länge det finns luft, värme och bränsle kan eldar antändas som sätter hjärtan i brand.
Förstår in inte att jag älskar er?
Att jag brinner för er överlevnad.
Att jag aldrig tänker låta er mista er sista gnista.
Jag känner eldsjälarnas tåga, ni som är eld och lågor att lindra världens plågor, att upplysa de nedsläckta sinnena och glöda för de döda själarna. De nollställda, nödställda, modfällda. De som tappat hopp om att det går att sätta stopp för den galopperande löpelden.
Samla ert folk, samsas runt lägereldar, tala till dem om eldprovet, varna dem för eldhavet som kan dränka er alla. Bli flamman som ger alla eld i baken att göra något åt saken. Jorden har redan brännskador av tredje graden. Tiden är knapp, mycket snart är förstörelsen oåterkallelig.
Så tänd ett ljus för allt ni tror på.
För den här planeten ni bor på.
