Att fira nyår är ju som att flytta till ny lägenhet: du ställs inför ett val – vad från mitt gamla liv vill jag ta med till det nya? Ja och nu kan jag riktigt höra alla buzz killers där ute, “det är ju bara en dag som alla andra”. Hur ni överlever en enda minut med den inställningen till livet övergår mitt förstånd, men ni kanske måste lära mig. För när nyårsafton nu står för dörren verkar jag nämligen ha börjat känna som ni.

Det känns som att jag sitter i ett väntrum. Som att jag väntar på att något ska börja, explodera, röra om. Men allt som kommer att explodera på riktigt nästa år känns så förlamande otäckt.

Alltså, jag vet att man inte får säga så i det här jävla landet, men jag vill ha ett magiskt liv. Om ni bara visste hur mycket jag försökt att inte vilja det, om ni bara visste hur RIMLIG jag har varit 2024. Jag har gjort allt man “ska” för att uppnå sant välmående. Jobbat med mig själv, sökt frid istället för kickar, hängett mig åt det lilla i vardagen, sagt nej till destruktivitet och trassliga förbindelser. Jag har till och med börjat bädda sängen på morgonen för ingen annan än mig själv, som en annan Jordan Peterson-anhängare. Och vad fa-an fick jag för det? Psykisk hälsa, visst. Men nu står jag här på årets sista dag och är noll sugen på nyår. Inte för att jag mår dåligt – utan för att jag mår för bra. Det är den enda förklaringen jag kan hitta. 

Det puttrar på åt rätt håll alltihop i tillvaron men några fyrverkerier syns inte så långt ögat kan nå. Med alla synapser i balans känns kaos, extrem eufori och laddad förväntan lite fjärran. Nödvändiga byggstenar i ett ordentligt nyårsfirande, samtliga nödvändiga byggstenar för att känna livets magi. 

Det känns som att jag sitter i ett väntrum. Som att jag väntar på att något ska börja, explodera, röra om. Men allt som kommer att explodera på riktigt nästa år känns så förlamande otäckt. Trump, krig, klimat. Det gör att det nästan känns ännu värre att bara gå runt och småputtra. Typ: Världen brinner men jag har i alla fall inte överreagerat på jobbet i dag. Jag vet inte?

Kanske är det därför jag inte kan slita mig från alla skakiga hemmavideos på drönarna i New Jersey. Någonstans mellan det sunda sinnets tristess och alla verkligt allvarliga nyhetshändelser är det mystiska fenomenet med oidentifierbara blinkande drönare i USA så härligt förföriskt. 

Sociala medier fylls av pixliga filmsnuttar i beckmörker med någon knappt urskiljningsbar ljus prick på natthimlen. Upphetsade röster. “Whoa dude, what IS this?”. Spekulationerna går vilda, och att Pentagon står utan svar gör det inte sämre. Alla säger sig vilja veta var drönarna kommer ifrån, men jag tror alla ljuger. Jag vill i alla fall inte veta. Jag vill att mysteriet aldrig ska dö. Hoppet om mirakel, om något skimrande i vår existens, gör mig varm. 

Vi kanske bara kan få blicka upp mot himlen och låtsas att drönarna är ufon? Vi behöver sagor, vi behöver magi, vi behöver gnistrande högtider och konfetti. 

Jag vill inte ha foträta skor och huvudet på skaft mer. Om världen rasar samman vill jag åtminstone känna att jag levde. Jag kan inte styra över världsläget men jag kan styra över mig själv, så nu klickar jag hem en paljettkjol. Låt 2025 bli året då vi lever som om allt går under, för det kanske det gör. Gott nytt – nu åker vi.