”Jag ska bara säga att baserat på det du har berättat fram tills nu så uppfyller du inte kraven för att ha rätt till asyl i Sverige.”
”Solo quería informarla que en base de lo que nos ha relatado hasta el momento, no cumple con los requisitos para tener derecho a asilo en Suecia”
Jag är tolk. När jag presenterar mig informerar jag om att jag är neutral och opartisk. Neutraliteten är en del av tolketiken och betyder att jag arbetar lika mycket åt båda sidor. Ingen av parterna kan förstå varandra utan mig. Jag är ingens och allas. Jag sitter mitt emellan parterna. Lite närmare Migrationsverkets handläggare än den asylsökande, men ändå. Jag tar ingens sida.
”Colombia är ju ett stort land, skulle du inte kunna flytta till någon större stad, som Bogotá, och söka skydd där?”
”Colombia es un país muy grande. No podría mudarse a una ciudad más grande, como Bogotá, para protegerse?”
”Y para que me iba a mudar a la ciudad más peligrosa del país?”
”Varför skulle jag flytta till landets farligaste stad?”
”Bogotá var bara ett exempel. Det jag undrar är om du inte skulle kunna flytta till någon annan större stad?”
Handläggaren från Migrationsverket följer sin frågemall. Jag översätter den. Jag kan frågorna vid det här laget. Vet precis vilken nästa fråga blir och hur förolämpande den upplevs. Jag sitter jämte handläggaren och skäms å hens vägar.
Nästan alla asylsökande från Sydamerika har samma historia. De kommer från landsbygden, lever sina liv där de precis lyckas hålla nästippen över vattenytan och så en dag kommer maffia, gerillan, valfri arg mobb och vill ha pengar, deras mark, ta över deras företag. De asylsökande vägrar först vika ner sig, de har sin stolthet. Det här är en verksamhet som de själva byggt upp från ingenting, eller mark som gått i arv i generationer, men hoten eskalerar. Motorcyklarna med maskerade män som alltid saktar ner utanför hemmet. Breven med outtalade hot som lämnats på trappen. Den oförklarliga branden i redskapsboden.
Till slut tvingas de ge upp, lämna allt och flytta därifrån. De tar sig till storstaden, men blir snart igenkända av någon som känner någon som känner någon och maffian, gerillan, mobben vill inte tappa ansiktet och tänker minsann trycka till dem tills de erkänner sig besegrade, på riktigt. Så hoten fortsätter. Maskerade män på snabba crosscyklar utanför barnens skola, telefonsamtal mitt i natten och den ständiga känslan av att vara förföljd och övervakad. Till slut orkar de inte mer, de lämnar landet.
Men jag är tolk. Jag är neutral och opartisk. Jag säger inget om hur lika alla historier jag sitter och tolkar är. Jag översätter bara exakt det som sägs.
”Vilka risker innebär det för dig om du skulle återvända hem?”
”Que riesgos implicaría el regresar a su país?”
”No se … Amenazas. Inseguridad. Que vuelva a pasar algo. Esa gente es capaz de cualquier cosa, sabes? Podrían hasta… Pues, no se. No me gusta hablar de eso.”
”Jag vet inte … Hot. Osäkerhet. Att det händer något igen. De är kapabla till vad som helst. De skulle till och med kunna … Alltså, jag vet inte. Jag gillar inte att prata om det.”
Skam. Det är alltid så mycket skam inblandat hos de som har flytt. Som om det vore deras fel att nya FARC en dag knackade på dörren till deras närlivsbutik och bad dem vänligt men bestämt att betala för vaccinet som skyddar deras verksamhet mot olyckor. Eller att den lokala drogkartellen plötsligt ville ta över deras lilla kakaoplantage för att istället odla kokabuskar.
Och stolthet. Så mycket stolthet. Latinamerikaner är ett stolt släkte med lillebrorskomplex gentemot den så kallade västvärlden. Själv är bäste dräng, en ska lyckas på egen hand och att be om hjälp är ett tecken på svaghet. Så en viker inte ner sig. En håller på sitt. Klarar sig själv. Men det går inte. Milisen, drogkartellen, gänget är alltid starkare och till slut måste de böja ryggen för att överleva stormen och rädda det som räddas kan.
Berätta ändå, vill jag säga till den som sitter på den obekväma stolen på andra sidan bordet. Svälj stoltheten och berätta precis hur förnedrande det var! Det gör inget om du gråter och blir känslosam. Ge dem detaljerna. Det är din enda utväg.
Men jag är tolk. Jag är professionell. Jag är neutral och opartisk. Så jag tiger. Och hoppas på att deras offentliga biträde ska säga något.
”Hur kommer det sig att du inte sökte skydd hos de lokala myndigheterna i ditt hemland?”
”Y como fue que no pidió protección a las autoridades locales de su pais?”
”Como les dije antes, los denuncié una vez, y no pasó nada. Archivaron el caso sín investigar. No confio.”
”Som jag sa innan, jag anmälde en gång, och de la ner fallet utan att utreda det. Jag litar inte på dem.”
Jag vill ta något hårt och slå i huvudet på handläggaren, trots att jag vet att det inte är hens fel. Hen ställer frågorna för att hen måste, det ingår i arbetsbeskrivningen. Ingen går till polisen i de här länderna, inte om man inte tillhör överklassen, eller redan har en kontakt inne på polisstationen, en vän i en uppsatt position, eller en släkting i kåren.
När jag bodde i Colombia var mina lägenhetskompisar jättenoga med det. Gå inte till polisen om det händer något, ring oss! På landsbygden i Chile var det samma sak. Alla visste vem som hade våldtagit min väns kusinbarn, men inget hände. Våldtäktsmannen var kompis med los carabineros.
Men Migrationsverket baserar sina beslut på landinformation från sin landdatabas. Där verkar det inte stå något om korruptionen och svågerpolitiken inom poliskåren. Handläggaren säger alltid samma sak. ”Migrationsverket bedömer att det är de lokala myndigheterna i ditt hemland som du ska vända dig till för skydd.”
I rummet avsatt för tolkar i Migrationsverkets lokaler sitter andra neutrala och opartiska tolkar. De tolkar i språk från hela världen. Hos dem klagar jag över hur dålig landinformationen om de sydamerikanska länderna är. Den är lika illa överallt, säger en tolk från Mellanöstern. De tar ingen hänsyn till lokala avvikelser. Men när jag går in och läser i Migrationsverkets landinformation, Lifos, ser jag till min stora förvåning att allt står där. Det står exakt hur illa det är.
”Det var nog alla frågor jag hade. Har ombudet några frågor?”
”Esas eran todas mis preguntas. La representante tiene algunas preguntas?”
”Tack, det är bra.”
”No, gracias.”
Jag arbetar som kontakttolk. Jag tolkar i offentlig verksamhet. Jag tolkar när socialtjänsten beslutar om att ett barn ska placeras utanför familjen efter en orosanmälan. Jag tolkar i tingsrätten när barnmisshandel, mordbrand och kvinnofridsbrott ska utredas. Jag tolkar när läkaren på onkologen meddelar en aggressiv cancerdiagnos som inte går att bota. Jag är med när personer meddelas livsavgörande beslut. När jag tolkat klart för dagen går jag därifrån och lämnar det bakom mig. Livet är orättvist. Vissa får cancer. Vissa föds med mindre kapabla föräldrar. Vissa fattar dåliga beslut och hamnar på villovägar. Och jag förstår oftast socialtjänstens beslut och tingsrättens dom, och jag kan sucka lite uppgivet åt Arbetsförmedlingens tandlösa verktyg och dysfunktionella byråkrati och fortsätta med min dag. Men när jag tolkat på Migrationsverket går jag alltid därifrån med en så stor ilska i bröstet. Det som händer där inne är så uppenbart fel. Och orättvist.
Men jag är ändå neutral och opartisk. Om någon undrade.
