Färgglada tältklänningar, virvlande sjalar med ”spännande” etnomönster, gärna stajlat med ett rejält klunsigt trähalsband – få stilar har genom åren varit så hånade som kulturtantslooken.
Ett förakt gränsande till avsky har riktats mot kvinnorna i övre medelåldern som gärna matchar sitt hennafärgade hår med en storblommig långkofta i filtad ylle.
Beröringsskräcken är enorm med den klädstilen – och dess absolut främsta leverantör har varit Gudrun Sjödén.
Det är därför med en extra sorg i hjärtat som det är dags att konstatera att hon måste bannlysas från varje anständig människas garderob, omedelbart.
Just för att flera generationer uppväxande kvinnor med kulturintresse med fasa sett på sig själv i spegeln och utbrustit: ”Nej!! Det ser ut som värsta Gudrun Sjödén!!”
Sjödéns vidriga människosyn och horribla ledarskap har varit känt i några år även om omfattningen av hennes ohöljda rasism, fettfobi och underliggande kvinnohat först nu blir uppenbarat.
Här är ett litet stycke ur den granskning av arbetsmiljön som Expressen publicerade förra veckan:
”Det finns flera andra vittnesmål om när Gudrun Sjödén efter en resa i Kina för att se över möjligheterna att öppna ett kontor där kallat kineser för ’tjingtjong-folket’, talat nedsättande om polacker, beskrivit folk som ’blån*grer’ eller använt ordet ’lapp’ på ett sätt som företrädare för det samiska samhället menar exploaterar och kommersialiserar den samiska kulturen.”
Det finns många, många, många fler exempel.
Man kan också på goda grunder ifrågasätta hur snyggt det egentligen är med en evig upprepning av blaffiga mönster, sprakande färger och bylsig passform.
Men. Det verkligt vidriga i allmänhetens ögon har ju aldrig varit Gudrun Sjödén själv eller hennes kollektioners estetiska uttryck utan själva Gudrun Sjödén-tanten.
Hon som inte bara är en kvinna som passerat menopausen men ändå fortsätter att finnas ute i världen. Utan också, alltsom oftast, tillhör de där kvinnorna 60+ som intresserar sig för saker. Hon som går på kurs för att lära sig något nytt: bikramyoga, finsnickeri, ukrainska eller en fördjupningskurs i politisk filosofi. Hon som fyller nästan varje bänkrad när det bjuds på föreläsning om religionens roll i det nya samhället, eller om vilda djur i stadsmiljö, eller om kurdisk litteratur i svensk exil.
Men inte ens kulturvärlden vill ju ha dem – alla vill ha publik som till varje pris inte består av kvinnor ur övre medelåldern, medan de, kulturbärarna, suttit i salongerna i alla år och tålmodigt uthärdat kultur som handlar om alla utom dem.
Man kan ju kanske lära sig något? Om snubbar, killar och män? Älskare, despoter och poeter?
Det är nästan det värsta med henne, att hon bara fortsätter och fortsätter. Med varje ny liten flisa kunskap som hon bär hem efter sina kurser, sina föreläsningar, föreställningar, utställningar och samtalsgrupper, fjärmar hon sig ytterligare ett litet steg från mannen som stannat hemma och glott vidare på samma tv-deckare som gick på tv på 1980-talet och som man nu kan fiska fram från någon nättjänst.
Män som stelnat och inte vill lära sig något nytt, kursutbuden helt dominerade av kvinnliga deltagare. Det är sorgligt att se de äkta männen medsläpade på teater somna mot sina hustrus axlar och snarka sig genom hela andra akten, och missa hela den dramatiska upplösning som får fruarna att gå hem med en ny svikt i steget, just genomsköljda av katharsis.
Kulturtantsfobin måste behandlas och botas
Det, tillsammans med den vanliga skräcken för kvinnor bortom fertiliteten, är nog ett av skälen till avskyn hon väcker. Att hon lämnar mannen bakom sig när hon rusar framåt mot nya insikter. Vem ska ta hand om mannen när han sitter fastfrusen i sin favoritfåtölj?
Eftersom de är kvinnor som vuxit upp i en mycket mer hårt begränsad kvinnoroll än vi, deras döttrar, och de vet att allt utrymme man får är det man tar sig, all frihet är kamp och kampen kan vara att kräva att få vara med om något omvälvande, också efter att jobbet och barnen och allt det där är färdigfixat med.
Förhoppningsvis kommer glappet mellan stelnade, socialt isolerade män, som slutade intressera sig för nya intryck någon gång i yngre medelåldern, och kvinnor som bara tar allt glupskare tuggor ur livet och kulturen för varje ytterligare år de lägger till sin livslängd, minska med generationerna.
Men ska något förändras måste ryggmärgsskräcken bearbetas. Kulturtantsfobin måste behandlas och botas – också hos yngre kvinnor som inte borde rysa inför en möjlig framtid som ostoppbara bärare av humanistiska värden.
För det allra sorgligaste med Gudrun Sjödén-gate är att hon visade sig stå för allt det som kulturtantskollektivet med sitt konstkramande, kunskapstörstande och öppna sinnelag är en motvikt mot.
Ner med Gudrun Sjödén, leve tältklänningskvinnorna! Men må de köpa sina trähalsband direkt från afrikanska hantverkare i framtiden och hoppa över alla koloniala, rasistiska mellanled.
