President Trump som naturligt borde anses tillhöra gräddan av denna elit ses istället, ironsikt nog, som det förtryckta folkets stora ledare. Detta trots att hans politik knappast har gynnat den vanliga människan. Skattesänkningar för redan välbärgade och avreglering av det gemensamma har varit fokus under mandatperioden. Själv kommer han aldrig behöva känna vanmakten som föds ur akut fattigdom, arbetslöshet eller hemlöshet.´
Det som gjort honom riktigt farlig är det fria förhållningssättet till sanningen och förmågan att polarisera en hel värld, inte minst genom att utnämna etablerade medier som ”folkets fiende”. Detta i en tid då sociala medier och filterbubblor alltmer övertar ”gammelmedias” roll på bekostnad av en gemensam grund att stå på.
SvD:s Lena Andersson har en annan syn på tillvaron. Enligt henne är det som skedde i Washington DC ”kulmen på en lång idékamp för kännandets primat”. I en ledare använder hon transrörelsens framfart under de senaste åren som bevisbörda för sin tes:
”Frågan om könets nya ontologiska status är intressant då den i lika hög grad som Trumps presidentskap, men från andra hållet, belyser samhällets flykt från förnuftet, från det objektiva och universellt giltiga och därmed det prövbara.”
Även om man kan hålla med om att det vuxit fram en flykt från en gemensam sanning de senaste åren – alla har sin egen bubbla och i många fall även egna ”alternativa” fakta, transfrågan inget undantag – så är det svårt att svälja det brutala hopklumpandet av kuppförsöket i Kapitolium med transrörelsen.
Det var knappast några pronomen-vurmande duvungar som stormade byggnaden med buntband och rörbomber. Det var inte heller som Ivar Arpis numera raderade tweet påstod: ”några arga killar i mjukisbyxor som tar selfies”.
Attacken var planerad genom Parler, en app för ”ocensurerad yttrandefrihet” och polisen misstänker att angriparna förberett långt värre handlingar än självporträtt med mobilkameran, nämligen att attackera politikerna med våld.
”Ledamöter, och rent av vicepresidenten, kunde ha blivit dödade. Åtminstone en del av de som trängde sig in i Kapitolium var ute efter blod och våld”, säger Ian Swanson, redaktionschef på The Hill till Agenda.
Vid platsen för de massiva protesterna utanför Kapitolium hade några byggt en symbolisk avrättningsplats för hängning, vilket är extremt obehagligt när man samtidigt ser bilder på högerextrema inne i byggnaden som stolt bär på sydstatsflaggan, den yttersta symbolen för slaveriet av svarta under tiden för amerikanska inbördeskriget.
Förvirrande nog hade några ”protestanter” även viftat med Sydvietnams flagga, vilket Seattle Times rapporterar handlar om att en grupp exilvietnameser anser att Biden ”dyrkar Kina” och var emot att välkomna asylinvandrare efter Vietnamkriget. Därför hejar de på Trump och ser den avgående presidenten som frälsaren från kommunismens bojor.
Det är svårt att orientera sig i samtiden, som sagt. Ett kuppförsök av amerikanska demokratins hjärta har spår av rasism och antikommunism och kritiseras från borgerligt håll med pekpinnar mot transrörelsen. ”Men är 'statskupp' verkligen rätt ordval i sammanhanget?”
Ulf Olsson skriver i Expressen Kultur att attacken inte enbart sker ”genom vrålande våldsverkare på gatorna, den sker i domstolar, ifrågasatta rösträkningsprocedurer, ryktesspridning, mediekritik, en långsam underminering av etablerade institutioner, av vetenskapen, ett övertagande av den rättsliga apparaten.”
Det är ingen bra grund att stå på i tider av klimatkris, skamlöst öppen rasism och ekonomisk ojämlikhet. Vi behöver ett gemensamt åsiktstorg och vi behöver skarpt fördöma huvudorsakerna till krigiska uppviglingar: syndabockspolitik, ”alternativa fakta” och en ovilja att lyssna.
