”Parallellerna till skräckfilmen Orphan är många. Kanske för många?” Det är i en nyhetstext på Aftonbladet jag läser det. En nyhetstext. Inte en konspiratorisk tweet, inte en caption till något av de miljontals klipp där privatpersoner diskuterar fallet på Tiktok, inte en – som denna – raljerande krönika.

Artikeln berättar om en ny dokumentär där det amerikanska paret Michael och Kristine Barnett säger sig upptäcka att deras adoptivbarn, som försöker döda dem, egentligen är 22 år. Eller. Hennes riktiga ålder är det ingen som vet, ”möjligen hon själv”, står det också. Jag fattar ingenting. Precis det är ofta tjusningen med true crime, men när genrens förvirrande mystik-med-flit-modus flyttar in på nyhetsplats med insinuanta spekulationer är det med fadd eftersmak.

Dokumentären i sig, ”The curious case of Natalia Grace” på Discovery plus, är sådär, det är det mesta i genren om vi snackar verkshöjd. Det är liksom inte grejen. Tålmodigt tuggar man i sig maniskt kronologihoppande och plågsamt ”gestaltade” scener. Ni vet, nån säger ”jag stod i duschen när det ringde”, och i bild visas en dusch och en TELEFON SOM RINGER. Hur som helst.

Det tar 1 minut att förstå att adoptivföräldrarna är förövare. Men vi ska ju också få veta att barnet är en vuxen bedragare! Jag väntar på det avslöjandet under hela seriens 4 timmar och 12 minuter. Det kommer inte. Tvärtom, ska det visa sig med övertygande bevisning. Föräldrarna är galna och 6-åringen, som de misshandlar grovt och till slut låser in ensam i ett år i en lägenhet anpassad för normallånga vuxna, var ett barn hela tiden. Va?

Jag verkar behöva läsa mer. Vad skriver Expressen? Rubrik: ”6-åriga adoptivdottern visade sig vara 22”.

AHHRGHG. Det är ju fel! Struntas det plötsligt i hur det faktiskt gick till? Uttryck som yrkesheder och vikten av faktagranskad journalistik I DESSA TIDER rasar i kroppen. Jag är tokig alltså. Sa jag yrkesheder? ÄH. Jag är stött!

Ja, jag är en av Dom. Kvinnorna som knarkar krim. Vildvittrorna vars munnar vattnas så fort det luktar Münchhausen by proxy. Brudarna som slukar blodiga Reddit-trådar till frukost, morsorna som dunkar styckmordspsykologi i öronen på väg till förskolan. Och vi breder ut oss.

Mord som hände typ igår är megapopulärkultur, det spottas ut poddar och filmer innan liket hunnit kallna. Inte testat? Lyckost! Som jag önskar att jag inte hittat genren än – fatta: Du har en hel sommar att njuta av en mustig true crime-kanon. Svettigt semestersex är kul men har du sett en saftig sektdoku?

Kvinnor, särskilt, älskar true crime. Och det finns män som hatar kvinnor som älskar true crime. Vanligt kvinnoförakt eller irritation över att eventuellt bli påkomna innan de hunnit skrida till verket – oklart.

Varför är vi så här? Blir vi kåta kanske? Det tror en del män, hur skulle man annars palla lägga så mycket energi på nåt? Tänker de med kuken.

Alltså. Det finns ju forskning på det här. Att kvinnor känner mer empati är en förklaringsmodell, en annan att de är överrepresenterade på utbildningar inom psykologi och beteendevetenskap. Vi vill fatta. Det är ju inte ”slasherstories” dränkta i hjärnsörja vi knarkar, det är mänskligt beteende. Jag är mer fascinerad av hur adoptiv­pappan Barnett byter varggrin mot charmsmajl än av en upphittad torso i ett träsk.

Men främst frossar vi på ren överlevnadsinstinkt. Det är vi som blir dödade av de vi är ihop med – och det är vi som blir seriemördade av seriemördare. Vi försöker bara förekomma så vi kanske får slippa det.

Alla har vi våra inkörsportar. För mig var det en kille som kallade sig ”Horunge” på en dejtingapp och behandlade mig som en ja, horunge. Och det var en konst, insåg 20-­nånting-jag. När jag släppte illusionen att jag var kär för att han var första killen som gav mig orgasm vändes smärtan till besatthet. Jag kunde inte för mitt liv avgöra om han var psykopat och jag behövde tvunget ta reda på det. Läste allt jag kom över och där, i det djupa psykets grymhet, öppnades en lucka för att aldrig stängas igen.

Jag pluggade super­brudig sociologi samtidigt och tog typ mig an det hela som ett slags fallstudie. Han trodde han hade mig, ­förstås. Undrar vem som var emotionellt störd, tänker du, men han var verkligen ­skittaskig innan. Han var ­inlåst på institution också och jag är samhälls­intresserad. I alla fall. Oftast har vi varit med om nåt skit själva, eller känner någon som varit det.

Visst, snaska i verkliga tragedier: problematiskt. En stor del av utbudet fokuserar på förövaren och offren utsätts ofta för sekundär-övergrepp när kroppar och privatliv fläks ut.

Vi kan anklagas för mycket. Men jag tar härmed den kvinnliga true crime-sekten i försvar. Vi är investerade. Och vi är ute efter sanningen. Något man även borde kunna förvänta sig av nyhets­redaktioner.