Jag har skrivit många artiklar om hemlöshet och fyra år är en lång tid för minnet. Men när kvinnan i telefonen sa att jag hade skrivit tillsammans med Daniela Andreoli trillade poletten ner:
Javisst ja. Ja nu kommer jag ihåg. Det var en artikel på GP Debatt som inleddes med en fråga:
”Hur är det möjligt att vi i Sverige lyckats missa att inte alla människor har ett hem att gå till? Bör vi inte kunna hjälpa de mest utsatta i vårt eget samhälle med en säng att sova i varje natt?”
Kvinnan i telefonen var upprörd över att det ser likadant ut i dag fyra år senare och ville ha ett råd:
”Du som skriver så mycket och träffar så många politiker, vem skall jag vända mig till som vill göra något åt hemlösheten?”
Det var precis samma fråga som Daniela och jag ställde i artikeln 2016. Så här skrev vi:
”Så nu vädjar vi om tips på vart vi kan vända oss för att samtala om vår oro för mannen som sover i busskuren vid Lilla Bommen, mannen som med sin trasiga plaståse vandrar fram och tillbaka i Nordstan varje morgon och kvinnan som sover på en bänk i centrala stan. Vem skall vi prata med?
Skall vi vända oss till frivilligorganisationerna, de olika trossamfunden, det så kallade civilsamhället? Är det där vi kan förvänta oss reaktioner som skapar förändring? Eller skall vi vända oss direkt till stadens politiker? Vilka i så fall? Finns det någon som är beredd att gå från ord till handling?
Vi tar tacksamt emot tips på någon som bryr sig och har för avsikt att agera i praktiken. Någon som inte bara beställer ännu en tragisk rapport om verkligheten. Rapporter som i bästa fall lägger ytterligare några gram kunskap till de ton av vetande vi redan har.”
Kvinnan i telefon var ivrig. Hon ville göra något och upprepade sin fråga:
”Vilken politiker skall jag vända mig till?”
Jag försökte tänka efter, men blev till sist tvungen att svara som sanningen är:
Jag vet inte. Jag har skrivit mycket om hemlöshet och pratat med många politiker i de flesta partier. Alla är mycket vänligt inställda och säger att de förstår problemet, men ingen vill göra det som behöver göras. Ingen! Så jag vet faktiskt inte vem du skall vända dig till.
”Men någon måste det väl finnas”, invände kvinnan.
Nej, jag tror verkligen inte det, svarade jag och berättade att jag ett år efter den artikel hon klippt lämnat in ett Göteborgsförslag om en Tak över huvudet-garanti. En sådan finns i Hamburg sedan många år. Där garanterar staden att ingen som befinner sig i Hamburg under vintermånaderna behöver sova utomhus. Det fungerar utmärkt och jag kan inte förstå varför det inte skulle fungera i Göteborg.
Jag fick stöd av fler än 200 göteborgare så förslaget togs upp till behandling i Social resursnämnd.
Förvaltningens tjänstemän föreslog avslag med motiveringen att det blir för dyrt och att behovet är för stort:
”… lokalfrågan har under flera år varit svår att lösa då det är problematiskt att hitta tillräckligt stora lokaler för att möta behovet.”
Nämndens samtliga politiker, från V, MP, S, L, M och KD, instämde enhälligt i förvaltningens nej, men med motsatt motivering:
”Som förvaltningen påpekar så kan redan idag alla personer som vistas i Göteborg få nödbistånd av socialtjänsten, det kan till exempel vara i form av övernattning om det bedöms nödvändigt.”
Så du förstår, sa jag till kvinnan. Jag vet verkligen inte till vilken politiker du skall vända dig.
Å ena sidan är alltså behovet av en Tak över huvudet-garanti för stort, å andra sidan behövs den inte, sammanfattade jag. Kvinnan i telefon suckade och gav upp. Jag kunde inte hjälpa henne.
Har det blivit bättre sedan 2016 och 2017. Kanske något på marginalen, kanske inte. Ingen vet eftersom alla hemlösa inte tas med i Socialstyrelsens undersökningar.
Dock finns många hemlösa i Göteborg och inte så få som tillbringar varje dag med att leta efter nästa natts sovplats.
Nu börjar sommaren. Då är det inte lika farligt att sova ute som på vintern, men knappast behagligt. Och snart blir det höst och vinter igen. Smäller kylan till kommer vi att få höra yrvakna politiker oroa sig över att folk sover ute. Någon lite åtgärd blir det väl, men på det stora hela hinns inget med innan det blir vår igen och den politiska glömskan åter sänker sig över hemlösheten.
Men det är nu beslut måste fattas om det skall finnas tak över huvudet när regnet och kylan åter intar Göteborg. Jag tycker fortfarande att en Tak över huvudet-garanti är en bra idé. Den sätter upp ett konkret och mycket rimligt mål för kommunen att uppfylla.
Så vart skall vi vända oss, kvinnan i telefon och jag? Till vem?
