Men beror protesterna verkligen bara på desinformation? Och är islamofobin verkligen en myt? För att svara på det skulle jag vilja börja med en fråga jag fick nyligen. ”Jag undrar”, skrev personen, ”om du kan vara piñata åt justitieutskottets ordförande och ett par andra, som inte tycker att muslimer ska ha någon plats i Sverige, nu i Almedalen?”

De flesta skulle kanske hitta en ursäkt för att slippa undan. Det gjorde inte jag. Jag skällde ut henne. Svarade att de inte borde arrangera det här samtalet över huvud taget och att den offentliga debatten inte måste se ut så här.

Såklart sa hon inte precis ”piñata”, och frågan om muslimers plats skrevs förstås om och lindades in. Så är det ju nästan jämt, att det sägs handla om något slags hot från ”islamister” och mystiska brödraskap eller frihet och demokrati eller liknande. Den här gången sades det handla om ”böneutrop och koranbränningar”. Alltså muslimers rätt att å ena sidan höras i det offentliga rummet, och rätten att å den andra hetsa mot muslimer, som om det vore helt normala frågor. Och som om det gick att tillföra något nytt, trots att det är de mest överdebatterade frågorna sedan råttan i pizzan.

”Vi har rätt att slippa störningar!”, tjatar folk som aldrig hört ett böneutrop (utom på chartersemestern – där tyckte de att det var rätt mysigt). Samma människor som fnissar överseende åt glassbilens tutande, till och med när den kommer just när de försöker natta barnen. För inte ens den värsta planekonom eller glasshatare arrangerar några seminarier om glassbilens störande, trots att det sker uppemot tiotusen gånger oftare än böneutrop i Sverige.

Att vilja stoppa böneutrop och försvara rätten att bränna koraner är signalpolitik. Det kallas så för att det är politik som inte föranleds av ett verkligt problem, när regler som redan finns föreslås på nytt eller när förslagen helt enkelt är omöjliga eller olagliga att genomföra. Signalpolitiken är symbolisk, en hundvissla – den signalerar något annat eller något mer än det som sägs, en strategi med avsikten att föra fram ett budskap. Ett slags testballong för att kolla hur långt det kan vara möjligt att gå. Ofta handlar det om att visa sig lojal med en viss grupp eller skapa ett debattklimat som trycker ner en viss grupp.

Varför skulle annars SD och M driva förbud mot ”halalmat” – trots att det mesta av den mat som serveras de facto är halal? Varför skulle annars Ebba Busch uppmana KD-politiker i kommunerna att rösta mot offentliga bönekallelser – trots att förvaltningsdomstolen prövat åtskilliga liknande fall och slagit fast att lagen tillåter sådana? Varför skulle annars Trelleborg fatta beslut om grundlagsvidrig, obligatorisk handhälsning för kommunanställda – och samtidigt deklarera att beslutet inte ska efterlevas under pandemin på grund av smittrisken. Eller SD i Lunds vilja att kommunen ska uttala att återvändande IS-terrorister inte är välkomna – trots att ingen rest dit?

Jo, för att sända antimuslimska signaler. Ofta är det rent omedvetet, publiken gillar det, tidningen får många klick, algoritmerna belönar dig. Du kan upprepa samma skit som sagts i 20 år och ändå framstå som modig och framåt. Jag vet inte.

Men jag ser att de får plattformar, i princip i varenda medium i Sverige. En hel samhällsdebatt har återigen fullt upp med att försvara lagligheten i det som alla vet är lagligt. Och i varje hörn ska det allra heligaste eldas, av princip. Principen att muslimer inte längre ska ha rätt att existera. I det ljuset blir protesterna mot Sverige begripliga. Islamofobi är inte en myt.