Oavsett om det beror på att den manliga författaren slutat skriva eller att den kvinnliga författaren bara skriver om sin livmoder, på att digitaliseringen fuckat upp vår koncentrationsförmåga eller på att kommersialiseringen fuckat upp vår syn på allt som inte är vinstgenererande, på de hårda kritikerna eller på de slappa förläggarna, är läsandets allt mer blygsamma närvaro i samtidsmänniskans liv ett faktum.
Det här blev fysiskt påtagligt under Stockholms litteraturmässa som pågick förra helgen. Om du missade detta och inte ens kände till mässan kommer här en tröst: du är inte ensam. För trots att tillställningen var gratis och ägde rum i självaste Kulturhuset, denna symboliska byggnad med 37 000 kvadratmeter ägnade åt alla stockholmare, med yttrandefrihet och den konstnärliga friheten som grund (enligt deras egen hemsida) var det nästan bara branschfolk som deltog. Journalister, författare, förläggare och redaktörer stod intryckta i varje hörn. Betydligt glesare var det med vanligt folk.
Allmänheten dök alltså inte upp på Stockholms litteraturmässa i någon större utsträckning och kanske var det faktiskt lika bra. För många av scensamtalen, som på programschemat lät intressanta och lärorika, var alldeles för interna för att överhuvudtaget gå att begripa sig på. Och de 50 förlag och tidskrifter som betalat för att få sälja böcker under mässan stuvades undan till ett märkligt skrymsle dit knappt några besökare hittade.
För att vara så diplomatisk som möjligt vill jag ändå brasklappa in de mer tillgängliga och lyckade inslagen av mässan. Som scenen för poesi där det satt en del vanliga tanter och gubbar och lyssnade på en spridd ström av samtida diktare och samtalet med Diamant Salihu som faktiskt var av allmän relevans.
Men som helhet: om syftet med litteraturmässan var att tillgängliggöra litteraturen med en folkfest tror jag tyvärr att arrangörerna misslyckats, kanske till och med uppnått motsatt effekt.
I det jubileumstal författaren Kjell Westö höll under sin Adam Helm-föreläsning på Uppsala Universitet 2019 talade han om sin egen resa in i litteraturvärlden. Det är en stundtals smärtsam berättelse, där Westös drömmar om ett yrkesliv fyllt av frihet och kreativitet till stor del krossas av de maktspel och den elitism han möter i branschen. Jag är övertygad om att Westö inte är ensam om den här erfarenheten, tvärtom tror jag de flesta av oss känt obehaget inför kulturvärldens opportunistiska och statusfixerade sidor. Det som gör Westös tal intressant är att han nyanserar bilden av elitism genom att inte bara lyfta dess negativa inverkan på litteraturen. Enligt honom kan en viss selektivitet skydda konsten från det som bara förytligar och förenklar den. Elitismen kan därmed stärka litteraturen, men endast till en viss grad. ”(...)När elitismen blir arrogant, eller när den blir sekteristisk, eller när den blir båda dessa, då blir den destruktiv och bidrar till att göra kulturvärlden till ett obekvämhetens rike istället för den fria och kreativa miljö den borde vara” (2019-09-27, DN).
Stockholms litteraturmässa är ett exempel på när elitismen blir arrogant och sekteristisk, ett exempel på när kulturvärlden blir ett obekvämhetens rike och ett exempel på varför vi inte läser längre. För när fyra kompisar som är mer intresserade av varandras bekräftelse än av att förmedla något av värde får sitta i en panelsoffa och navelskåda sig själva bara för att de råkar vara författare förstår jag dem som tar avstånd från litteraturen.
Kanske är det jag som missförstått syftet med mässan. Kanske var hela grejen att det skulle vara ett tillfälle för “branschfolk” att mingla med annat “branschfolk”. Kanske ville styrelsen helt enkelt slå ett slag för intern och ironisk kultur. Men i så fall, för guds skull, anordna inte skiten i Kulturhuset. Skaffa en podd eller något. Låt våra folkliga institutioner vara öppna rum där folk känner sig välkomnade och motiverade istället för uteslutna och avskräckta.
