Man tror knappt att det kan bli vår. Men ändå, man anar den som en strimma ljus i fjärran. Hjärtat börjar bulta efter jord, knoppar och det där ettrigt gröna. Längtar efter att få komma ut, sitta i gräs, vandra i skog – till det där som vi sammanfattar med ordet Naturen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Den senaste tiden har jag tänkt lite på det där. Med att alla gillar Naturen. Många, inklusive jag själv, säger att vi gillar att vara i naturen. Men vad menar man med det egentligen? Jag tänkte ge två bilder, från förra sommaren, av vad jag tror att man inte menar.
Naturbild 1
Jag är på min faster och farbrors sommarställe. Det är sommarvarmt och jag står böjd i rabatten. Det ser somrigt, härligt och självklart ut när jag rensar ogräs, nyper bort kirskål som tagit sig in i blomsterprakten. Men vad händer? Jag får syn på ett gäng ettrigt surrande flugor. Inte ett litet gäng utan ett stort. Jag närmar mig dem för att se vad de har för sig. När jag långsamt viker undan pionbladen möts jag av en död fågelkropp. Ett lik i sommaridyllen! Fågeln ligger där och är inte bara död, den är uppfläkt också. Åh nej, känner jag. Inte på grund av den stackars fågelns öde. Åh nej, därför att den är så äcklig. Jätteäcklig. Och jag, som inte alls tänkt mig detta, tvingas nu att på något vis ta tag i situationen. Jag hämtar en spade men får inget bra grepp, fågeln glider av och jag mosar till den ännu mer. Känner en våg av panik men lyckas till slut välta upp den på spaden ordentligt. Det är då jag ser att det kryper maskar i fågelbröstet. Jag gnyr ett ouäää-liknande ljud medan jag bär spaden så långt bort från kroppen jag bara kan. Vart ska jag lägga den? Borde jag gräva ner den så den inte blir uppäten? Men det är ju redan uppäten, ouäääää ända ut i skogskanten. Jag lägger den där och för att på något sätt göra det lite värdigt för fågeln, kastar jag några blad på den från ett extremt långt avstånd. Adjö lilla fågel, mumlar jag lättat och tänker att det här var bara en parantes, låt oss nu glömma detta och gå tillbaka till naturupplevelsen.
Naturbild 2
Jag tar min dotter i vagnen och drar henne bort till Stora Holmen. Nu ska ungen få träffa gulliga djur, tänker jag. De där djuren som vi läst om i hennes bäbisböcker. Ett ulligt lamm som säger mjukt mähä, en fågel som kviddekvittrar och en gris som glatt bökar runt. När jag svänger in vid getternas hage och parkerar vagnen ser jag i ögonvrån hur en av getterna hoppar upp på ett annat. I panik tänker jag: de kopulerar, de kopulerar! och ställer mig i vägen så att inte min dotter ska se det. Jag lyfter henne och ställer ner henne vid en minigris. Då bajsar minigrisen. Sedan kommer en kråka seglande och slår sig ner en bit från grisen. Den hoppar närmare grisbajset, tar upp en liten bit med näbben och liksom pickar den i små delar och jag hoppas verkligen att den inte äter, men jag misstänker det. Jag misstänker det starkt.
Varför gör naturen så här? Den här typen av bilder är väldigt jobbiga för en person som gillar att säga att den gillar att vara i naturen. Naturen är ju nämligen inte alls så där urgullig och härlig.
Att bo i ett hus på landet är inte bara att mysa framför en sprakande kamin. Det kan också vara att jaga en halvdöd råtta genom huset eller som i detta fall begrava en förolyckad fågel. Det är vatten som fryser i ledningarna och hunden som plötsligt äter på något under utedasset.
Ändå envisas vi, tänker jag. Som att vi bestämt att Naturens varumärke bör och ska förknippas med glass, blått hav och ren, vit sand. Och jag undrar varför? Naturen som en bild, inte något vi lever i och av, utan mer som en snygg bakgrund.
Snart kommer den äckliga våren, förbannat så lärorikt det kan bli.
