Jag har alltid hållit på Bajen. Inte för att jag har brytt mej om fotboll sedan jag i 7-årsåldern förstod att jag saknade bollkänsla, men alla vettiga personer i min omgivning höll på Bajen, så då gjorde jag det också.

Haschdealande Gurra, snedtrippande Nisse, ordentliga Bosse och underbara Signe, alla höll på Bajen.

Det var på den tiden Hammarby fortfarande stod för en slags kulturell identitet, Söder om Söder, Farsta och Bagarmossen, den tidens förorter med invandrare. På den tiden kom invandrarna från Pajala, Hagfors och Jyväskylä. Men det var samma haschdealande, vandalism, samma upprörda borgerliga skribenter. Samma främlingskap.

Så jag höll på Bajen, för jag var från Farsta. Jag var en klen pojk, inga muskler och skitdålig på sport. Men frågade någon så höll jag på Bajen. Människor vill så förtvivlat gärna vara med i nåt, det är en sån naturkraft i det. Nästan lika stark som hungern. Eller kärleken.

På nåt sätt är alla dom där behoven samma sak, genom att äta och älska sätter man sej i förbindelse med omgivningen, man öppnar sina gränser och låter saker passera. Mat och känslor, hejarklacksramsor och kroppssafter. Med stängda gränser till sin person svälter man ihjäl, andligen och kroppsligen.

Vi lever i individualismens tidevarv säjs det. Jag tvivlar i och för sej, men så säjs det.

Det finns en dröm nuförtiden att man hela tiden kunna byta värld. Man tar bara ett billigt Ryanair-flyg till en trevligare plats.

Om skolan du satt dina barn på är dålig – byt skola! Om vården du får på vårdcentralen är förslummad – byt vårdcentral! Om personer du lever med är pinsamma och fula, byt personer. Om din personlighet är pinsam, ineffektiv och ful, byt personlighet.

Och illusionen om det ständiga flytet och oberoendet av var man kommer ifrån kan upprätthållas så länge man har råd att ta ett flyg nån annanstans. Om man har ett svenskt pass. Och det är ju billigt, till och med fattigt folk här i Sverige kan nån enstaka gång leva med i den drömmen, ett litet tag till. Tills oljan blir för dyr.

Så vi sitter där på våra Ryanair-plan och längtar. Vad är det vi längtar efter?

Ofta är det ju att få tillhöra något. Att inte bara dö som nån slags meningslös kosmisk solitär, utan att vi mera är en gren på ett träd, med rötter och grenklykor där vi kan möta varann.

Här sitter jag och påstår mej veta vad folk längtar efter, vafan vet jag, men för mej är det så i alla fall – jag vill inte va ett ensamt äpple på marken, jag vill vara en gren på ett stort, stort träd, med rötter långt ner i historien och underjorden.

Ändå får jag krypningar när jag nån gång sitter på någon match och alla skriker tillsammans. Det är nåt med det här kollektiva ruset som får mej att vilja gå därifrån. Kanske är det Tourettes syndrom, vad vet jag. Jag kan faktiskt få samma känsla på en del demonstrationer, även om dom är vänster och demokratiska och allt det där, men när jag känner det där suget efter att bara hänga med, att ge mej hän, sluta tänka. Massans extas. Jag får lust att skrika kuken då.

Jag tror faktiskt inte det är Tourettes syndrom, jag tror det är min tyska bakgrund, min mamma har träffat Hitler en gång. Det är faktiskt sant. Jag tror jag har ett sådant jävla sug efter att bara ge upp all ensam tvekan och heila loss, slippa hela skiten och bli en del.

Så därför passar jag mej för att lösas upp i en fotbollspublik.

Det där har Jimmie Åkesson fattat. Egentligen ger han blanka fan i svensk folkmusik, men han har fattat att det finns en längtan att tillhöra en tradition, en nation. En ras.

Det är hela affärsidén med fascismen – folks krypande känsla av obehag och otrygghet i den moderna så kallat individualistiska eran. För individualismen av idag är bara en illusion, egentligen är vi mer och mer klonade.

Man skapar inte en person, på riktigt, med att fylla i Facebooks olika frågor, Vilken sport gillar du, vilka filmer. Alla fyller ju i samma filmer ju!

Eller man kan nischa in sej som lite udda och originell och gilla typ Stefan Sundström, men man blir inte verkligare än en rollfigur i Sims ändå.

Så Jimmie och hans vänner har en alldeles lysande affärsidé – drömmen om en väg ut ur allas vår känsla av isolering och utsatthet, en väg tillbaka till gemenskap.

Precis som indivudalismen är den vägen bara en illusion, också.

Nationalstaten är en konstruktion som är väldigt rostig, trots att den bara har några hundra år på nacken.

Dom verkliga makthavarna har för länge sen vuxit ur nationen, dom kan fritt flyga runt världen, spekulera nationernas valutor i kras, flytta fabriker till länder med lägre lön, flytta människor med lägre lön till höglöneländer och därmed dumpa lönerna, dom sitter högt ovanför, uppe bland molnen. Dom flyger dock inte med Ryanair.

Jag pratar om den internationella finans-eliten.

När det blir kris och folk förlorar sin trygghet tar dom gärna hjälp av lite nationalistisk retorik för att leda aggressivitet och spänningar mot en för tillfället impopulär etnisk grupp.

Det är det som är Jimmies funktion, att få folk att slicka uppåt. Och sparka neråt.

Han tror sej vara en del av en nation, men han är bara en del av en jättelik, internationell maskin som vill få dej att tro att du tillhör en nation som är lite bättre än alla andra nationer.

Den bluffen har funkat förr och den funkar nu, verkar det som.

I Ukraina och Ryssland.

I USA och i Iran.

I Sverige?