Nationalismen är så falsk. I gamla före detta imperier kan nationalismen bli väldigt unken och masochistisk.
En känsla av svaghet gör att man längtar efter nåt stort och starkt.
Man importerar gladeligen en kultur från länder man uppfattar som starka.
Den svenska nationalismen, till exempel, är väldigt importerad från Tyskland.
När Tysklands imperium föll sönder 1945 fick vi se oss om efter andra storebrorsor.
USA funkade rätt bra som nåt större och starkare att vilja vara en del av.
Det var full fräs, rätt in i dom svenska fäbodarna, ut med falukorven och in med hamburgarna, ut med dragspelarna och in med elgitarristerna.
Kanske var det skuldkänslor, kanske ett självförakt.
Som lyser igenom när man nuförtiden pratar om att svenskar är ett fredsskadat folk.
Jag har en morsa som var tyska och givetvis fick jag min beskärda del av skulden för andra världskriget. Det var inte så farligt egentligen, jag fick vara tysk när vi lekte Andra världskriget (tyskar var tjocka, dumma och fula i 60-talets serietidningar).
Så jag förlorade alltid krigen där i Farsta.
Men jag kan inte komma dragande med en gammal offerkofta att jag blev mobbad för det direkt, mina jämnåriga var rätt sjysta mot mej fast jag var en udda fågel.
Värre var det för en judisk familj lite längre uppåt Värmlandsvägen som vi bodde på. Deras mamma bröt kraftigt på tyska, dom var mörkhåriga och ännu mer udda än jag, så dom blev kallade nazistjävlar.
Mamman och pappan hade varit tyska medborgare.
Sverige var en gång ett imperium. Nästan.
Vi ägde ju för fan Finland och Baltikum och stora kustområden i Tyskland och Polen.
En massa människor, som inte ens visste att dom var svenskar, dog i krigen som la grunden för den svenska överklassens rikedomar.
Sen kom Karl XII och pajade alltihop, han tog en tugga för stor att svälja.
Åren gick och efter sådär hundra år fick vi Norge som tröst.
Men det räckte liksom inte för att återupprätta den där känslan av att vara bäst.
Den svenska nationalmyten byggdes metodiskt upp på 1800-talets punschverandor.
Inspirerad av den tyska nationalismen for välnärda studenter och skallmätande doktorer ut på den svenska landsbygden och tecknade ner folksagor och melodier i bröderna Grimms anda.
Och precis som bröderna Grimm rättade man till kulturen för att passa in i preussiska, räta linjer – nånting man skulle kunna kalla för nåt väldigt osvenskt.
Man skrev ner fiolspelarnas toner på notskrift, uppfattade kvartstoner och glidningar som falskt felspel, man rensade folksagorna på alltför sexuellt och rått innehåll, man styrde upp olika traditionella klädmoden i strikta folkdräkter – om du var ogift kvinna från Leksand skulle du banne mej ha en röd hilka på huvudet, var du gift skulle den vara vit. Hilka var alltså en huvudduk, den nordiska motsvarigheten till burka.
För att den svenska kulturen skulle duga som en nationell kultur kastrerades den.
När vi förlorade Norge 1905 fanns det fullt med löjtnanter och grosshandlare som ville gå i krig igen. Som tur var stoppade arbetarrörelsen i Norge och Sverige det kriget.
Det har varit lite deppigt för den svenska nationalismen sen dess, men nu har dom fått en smula hopp igen.
Man vill återigen få lite stake i det fredsskadade folket.
På Twitter florerar sadistiska våldsfantasier om att döda orcher.
Man vill att världen ska vara som ”Sagan om Ringen”, med underbart goda och ljusa människor på ena sidan gränsen, och avgrundsdjupt onda orcher på den andra.
Under allt detta har hela tiden legat ett tvivel på den egna svenska mandomen, mod och morske män.
En beundran för dom starka och hänsynslösa.
Och ett slags masochistisk önskan att underkasta sej, att hjälpa till att klå upp den där lilla svaga killen längst ner i högen på skolgården, han som är nyast i klassen.
Han som är jude, finne, jugoslav, grek, chilenare, eller nu senaste decenniet, muslim.
Falukorven är tillbaka, nationalismen är mer vilse än nånsin.
Ändå är det den som styr över den här dysfunktionella, uppköpta och lögnaktiga regeringen.
