Sedan Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har svenska medier i drygt fem år kablat ut ett budskap som påminner Expressens löpsedelsserie ”Kör ut dem!” från 1990-talets början. Nu har folk i handling visat att det verkligen inte är en majoritetsuppfattning. Men vad händer när den extrema situationen av flykt avtar och det nya landet blir vardag? Det är upp till oss att bestämma.

När vänner från forna Jugoslavien och Somalia berättat om de första åren i Sverige på 1990-talet har jag slagits av vilket lotteri livet i Sverige varit. Det är det kanske för alla, sådant klassamhälle Sverige är, men livet som flykting, eller än mer som flyktingbarn, känns som ett lotteri. Inte minst på grund av vilken kommun folk vuxit upp i. Själv flyttade jag en del som barn, men förutom att min familj reste till Nigeria ett tag så rörde vi oss i Stockholm, det är inte som att vi slussades mellan kommuner i olika ändar av Sverige. 

Sedan 1990-talets början har även än mer av välfärden blivit ett lotteri; skola, vård, närhet till samhällsservice ser helt olika ut beroende på var man bor i landet. Lärdomar av hur nya människor slussas in i samhället, eller samhällen, är helt olika, och tyvärr något som det knappast tagits fasta på tillräckligt på ett sådant sätt att positiva slutsatser kan generaliseras. I en kommun har nyanlända inneburit att orten får en ljusare framtid, i en annan finns ingen tanke om vad människor ska göra och så vidare. 

Att regeringen Löfven inte skulle göra någonting i dagsläget är en överdrift, men frågan är fortfarande, vilka strukturella problem förvaltar regeringen snarare än röjer undan? Vad gäller själva rätten till asyl finns uppenbara saker som regeringen inte gör, som både leder till ett större behov av frivilliga och offentliga insatser:

1) Slopa flygbolagens transportörsansvar (så att folk kan flyga in i Sverige istället för att smugglas, resa med tåg, lastbilsutrymmen, vandra). 

2) Gör det möjligt att söka asyl på ambassader och konsulat.

3) Skippa visumkrav. Det säger sig självt att de som förföljs av en regim sällan ges hjälp av samma regim att sätta sig i säkerhet.

4) Upphäv Dublinförordningen, precis som Tyskland gjort.

Förutom de åtgärderna finns det massor att göra i Sverige. Det vinstuttag som görs i skola, vård och omsorg är som en rännil i jämförelse med de ockerhyror de som hyr ut asylboendeplatser tar ut. Migrationsminister Morgan Johansson ”rasar” mot att till exempel Wallenbergägda Aleris tar ut 60 000 kronor för en utslussningslägenhet i Göteborg (SvD 5/10), men istället för att rasa borde han föreslå lagstiftning som omöjliggör det. Det är ett öppet mål; till och med borgerliga politiker, som Tobias ”volymer” Billström, skulle såga av den gren de sitter på om de försvarar en ordning där skojare kan exploatera kommunerna på grund av flyktingars behov. Givet SD:s mantra om hur dyr asylinvandringen är kan inte de heller sätta något emot (att det är invandring i sig de är emot, inte dess kostnader, är inget deras väljare kommer imponeras av om de röstar emot lagförslag för att förhindra plundring av de gemensamma resurserna). 

Samma sak med SFI-undervisningen. Få tjänster som det offentliga upphandlar lockar så många charlataner som språkundervisningen. Det här är av förklarliga skäl en katastrof för inslussande av folk i samhället. Folkpartiet, som i tid och otid pratar om språk och medborgarskapstest, har varit drivande i att skapa systemet där även SFI-undervisningen är ett lotteri. 

Det finns så klart en massa saker till som behöver adresseras offensivt, främst bostads- och sysselsättningspolitiken. Men tanken att det är svårare att formulera en sådan politik för att vi blivit många fler människor i landet är falsk. Bygget av ett Sverige som sitter ihop och bygget av ett Sverige som står öppet för människor på flykt är en och samma uppgift.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.