Krönika: När vi tar semester fylls gatorna av protester

På en middag får jag frågan vad jag ska göra på semestern i sommar. Jag har inga planer. Inte än. Istället berättar jag om att fyra kollegor hittills har ställt in sina semestrar mot en ekonomisk ersättning från ledningen. Vi andra har ännu inte fått besked om vi får ledigt de veckor vi har önskat. Men via mail informeras vi om att bemanningsläget ser mörkt ut. Det är bara början av april. Men ändå pratas det redan om sommarkrisen i vården. Igen. 

Det är min femte sommar sedan jag tog min sjuksköterskeexamen. Innan dess jobbade jag som vårdbiträde och undersköterska. Jag har alltid haft vikariat. Ofta tidigt sagt att jag inte behöver ta ut semestern under sommaren. Som osäkert anställd är det nog alltid lättare att förhandla bort sina rättigheter, i förhoppning om en förlängd tjänst. Eller i alla fall bra referenser. 

Men i sommar ska jag vara ledig. Har äntligen insett att uteblivna sommarsemestrar inte verkar öka chanserna till fasta anställningar. 

Istället har jag tänkt på konsekvenserna. Av att inte vara ledig. 

Funderar på om jag vill vara patienten som möter sjuksköterskan som hittills inte har varit ledig mer än en vecka i sträck under sin yrkeskarriär. Om jag vill vara anhörig till undersköterskan som går med en klump i magen för att barnen måste vara på fritids två veckor till av sitt sommarlov. Om jag vill att min vän ska sövas av narkossköterskan som jobbade kväll, och sedan stannade kvar när det fattades personal till natten. 

Tror att ingen av oss vill det. Inte ens de politiker och chefer som har skapat krisen. De som återigen ber oss att ställa upp. 

Vi i vården ställer ofta upp. Försöker täta sprickorna i ett sjunkande vårdskepp med vår egen flexibilitet. Tänker att vi gör det för vår egen skull, för våra kollegors skull och kanske allra främst för våra patienters skull. För människor får cancer, missfall eller tio knytnävsslag i krogkön oavsett årstid. Behöver lindring, bot eller en hand att hålla i, i januari och i juni. Behöver hjälp att komma till, leva i eller lämna den här världen. För deras skull tänjer vi oss. 

Biter ihop. Går lite snabbare. Stannar kvar. 

För att vi känner att vi är skyldiga människorna i det här samhället det. Skyldiga varandra. 

Men jag tänker att det får konsekvenser. Att det skepp som borde ha tagit in vatten för länge sen fortfarande flyter. För så länge vi ser till att hålla det över ytan, är kraven på ansvar relativt tysta. 

Den dag som sjuksköterskorna tar ut sin semester. Vägrar jobba dubbla pass. Alltid ser till att få sin dygnsvila. 

Den dagen kommer gator att fyllas med demonstranter, nyheterna kommer att sätta in extrasändningar och alla kommer att fråga; vem lät det gå så här långt?

Den dagen kommer vi kanske på allvar att göra det vi egentligen är skyldiga det här samhället.