Guilt by association, att se en grupp människor i ett visst sammanhang, gör att man automatiskt börjar koppla ihop terroristerna med muslimer. Trots att det precis innan har slagits fast att detta inte handlar om muslimer utan om terrorister. 

När media i sin bevakning, i jakten på röster, i jakten på vinklar, missar vilka signaler dom faktiskt sänder ut blir jag rädd. Rädd för omedvetenheten. Att man omedvetet går någon annans rasistiska ärenden utan att ens vara medveten om det själv. Eller är det så att man gör det hela medvetet? Att man själv tycker att det hela hör ihop. Att flertalet journalister på allvar menar att detta är ett illdåd, en terrorhandling som definitivt handlar om och sitter ihop med islam. Då är det inte heller så konstigt att det främlingsfientliga partiet i vår riksdag har 13 procent. Förvånande är då kanske snarare att de inte har mer. 

Skulle en inte lika väl kunna intervjua en man, eftersom gärningsmännen nu är män? Kanske intervjua någon annan som växt upp utan pappa, någon annan som växt upp i samma stad eller någon med samma hårfärg för att fråga om de fördömer attacken på Charlie Hebdo?

För det är däri det ligger. Misstänksamheten som ligger i att behöva svara på en fråga. Vad tycker du om attacken mot Charlie Hebdo? Ingen skulle fråga mig det, det är självklart att jag fördömer det. Men att det är helt godtagbart att fråga en imam eller en muslim är farligt. Det visar på en misstänksamhet. En kedja av antaganden där man använder sig av guilt by association.

Om enda gången vi ser imamer eller talespersoner för muslimska föreningar är i samband med att ett hus sprängts eller när vita män blivit mördade gör det något med oss som tittar. Vi förknippar dessa ansikten som några som har med detta att göra, på ett eller annat sätt. När sanningen är att dom har lika lite att göra med detta som vem som helst annars på gatan som aldrig i sitt liv tänkt att man kan springa in på en tidningsredaktion och skjuta för att tysta någon.