Det borde förstås vara genuint ointressant om läkaren, sjuksköterskan eller undersköterskan är född i Bagdad eller Mölndal.
Men i migrationsdebatten är det intressant. 35 procent av läkarna på Sahlgrenska är födda utomlands, liksom 18 procent av sjuksköterskorna, 28 procent av undersköterskorna och 30 procent av de biomedicinska analytikerna.
Sammanställningen är ny och inte tidigare publicerad, men stämmer i stort med SCB:s statistik för hela landet.
Då är det minst sagt plågsamt att just Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni väljer det allra enklaste av ekonomiska argument för att motsätta sig en något humanare migrationspolitik och hota med regeringskris:
”Om statsministern tycker att det är viktigt med den här generösa migrationen, som innebär ökade kostnader, då måste han också hitta ett annat underlag för budgetsamarbetet.” (Sabuni till Expressen).
Vad det handlar om är ett förslag till ändring i utlänningslagen som bland annat ger barn och vuxna, som saknar formella asylskäl, rätt att ändå stanna om omständigheterna är särskilt ömmande. Det vill säga att Sverige skall återgå till en ordning där asyl kan beviljas av humanitära skäl.
Sabunis advokatyr är såväl ekonomiskt som humanitärt ovärdig en liberal. Visst, migration medför kostnader, särskilt bruttokostnader. Men vad nettot blir är inte så lätt att beräkna. Det avgörs inte enbart av framtida skatteintäkter, det avgörs också av framtida arbetsinsatser.
Invandrare som för fem, tio, femton eller tjugo år sedan utgjorde en bruttokostnad för Sverige är idag en oumbärlig del av arbetskraften – inte minst inom välfärdssektorn. Gårdagens flykting räddar i dag liv på Sahlgrenska och inte bara där. 26 procent av den svenska vårdpersonalen (läkare, sköterskor, biträden) är född utomlands. (SCB).
Jag vet, alla lyckas inte i det nya landet. För några tar det längre tid att finna sig tillrätta. Några finner aldrig sin plats och förblir bruttokostnader. Men det är så en humanitär migrationspolitik fungerar.
Vi tar inte emot flyktingar av ekonomiska skäl utan av humanitära skäl. Men generellt sett drar vi som bott här länge nytta av de som kommit nyss.
Själv kom jag till Sverige för 70 år sedan, som ettåring från Danmark. Vilket är intressant eftersom det i statistiken gör mig till första generationens invandrare.
Nyamko Sabuni kom till Sverige som flyktingbarn från Burundi när hon var 12 år med föräldrar som flytt från Kongo Kinshasa. Till skillnad från mig har Sabuni alltså inte kostat det svenska samhället ett öre i barnavård och barnomsorg.
Som flertalet andra barn, uppväxta i Sverige, var jag länge en tung bruttokostnad för samhället. Ända tills jag som 25-åring lämnade universitetet och började betala skatt och avbetala mitt studielån.
25 år är en lång tid som utgift. Jämför mig gärna med en invandrare som kommer hit som vuxen och kanske behöver fem eller tio år för att etablera sig som skattebetalare. Det är inte självklart vem av oss som kan redovisa det bästa samhällsnettot när vi till sist kvitterar det jordiska.
Särskilt inte eftersom jag, näst intill pursvensk, sannolikt kommer att belasta pensionssystemet betydligt fler år än den genomsnittlige invandraren.
Inget är vanskligare än att förutspå sin egen livslängd, men jag har bra odds. Jag är frisk, såvitt jag vet. Jag mår bra och kan idag casha in fördelarna av god barnavård, god skolhälsovård, bra och näringsriktig mat under min uppväxt, bra skola, god arbetsmiljö och på det stora hela ett tryggt och bekvämt liv.
Vid två tillfällen har jag bokstavligen överlevt tack vara god sjukvård. Inget märkvärdigt, banala åkommor men som i andra delar av världen med största sannolikhet leder till för tidig död.
Det ser således ut som om jag under många år kan komma att utgöra en stabil belastning för pensionssystemet.
För andra invandrare i min ålder ser det ofta helt annorlunda ut. De kommer till Sverige efter en torftig uppväxt och ett liv som slitit på hälsan, ofta från krig. I Sverige blir livet tryggare, men inte alltid påtagligt hälsosammare. De får tunga jobb och lever jämförelsevis fattigt. Sånt sliter och resulterar i ett kortare liv. Många överlever med knapp nöd pensionsdagen, till båtnad för pensionssystemet och äldreomsorgen.
Skillnaderna i livslängd mellan rik och fattig illustreras med en spårvagnsresa genom Göteborg:
Elvans spårvagn behöver drygt 50 minuter för resan från Långedrag till Bergsjön. Men det är en resa mellan två världar. I Långedrag lever män i genomsnitt tills de är 83 år gamla och kvinnorna kan förvänta sig att fylla 85. I Bergsjön är medellivslängden 74 år för män och 79 för kvinnor. Nio års skillnad för män, sex för kvinnor.
Nej, det här med samhällets kostnader för dess medlemmar och för invandringen är verkligen ingen enkel matematik.
