Där i Avesta bodde hela min familj och jag spenderade mycket tid hos min underbara faster Britta. En piprökande ärtig kvinna med många åsikter och ett ganska kraftfullt uttal i vissa sammanhang, allra helst om det handlade om karlar. Och det fanns det många av kring denna dansanta och snygga kvinna.
En av dessa manliga bekanta var den långa, mörka Ferenc. En mycket karismatisk man, med mycket intressanta berättelser för en liten kille som mig. Ferenc kom till Sverige på 60-talet och hur han gjorde det fängslade mig varje gång han kom till Britta och jag tjatade att han skulle berätta om hur han sprang genom djungeln för att komma till Sverige på sin flykt från Ungern.
Ja det var ju just det. Djungeln. Det finns väl ingen djungel inom Europas gränser vad ni vet va?
Nä, och det gick inte upp för mig heller förrän under tidigt 80-tal, när Ferencs öde kom upp som samtal kring köksbordet i vår familj. Jag hade förväxlat Ungern med djungeln varje gång jag hade hört hans berättelse. Och jag, som alltid bygger filmer kring allt jag hör eller läser, ser ju fortfarande hur den långa mörka mannen springer för sitt liv genom den djupa och snåriga ungerska djungeln. Och hur han sedan hamnar i faster Brittas kök och med inlevelse får mina öron att spetsas åt nyanserna. En fantastisk berättelse.
I dag när jag parkerar bilen på Sundsvalls centralstation och ser en buss full med asylsökande kommer just Ferencs ord och accent tillbaka till mig. Och bilderna ploppar upp på näthinnan. Tänk om det är så att dessa familjer inte har sprungit genom djungler, utan har färdats i små, små gummibåtar över mörka farliga vatten. Precis som media rullar upp det framför våra ögon dagligen.
Och tänk på alla familjer som väljer att öppna upp sina hem och sin vardag för dessa stackare. De kommer att ha vänner för livet, tror jag. Och deras barn kommer inom kort att få ta del av deras berättelser om hur verklighetens värld ser ut utanför våra norrländska djupa skogar.
Och tänk om det är just därför som våra gäster inte tycker det är så trevligt att hamna på något av våra nerlagda fängelser, sommarkolonier eller liknande ute i skogarna, för de är rädda för mörkret i dem. Det djupa snåriga mörkret.
Just nu är de vilsna och rädda. De har ju inte kommit till Sverige som turister utan som flyktingar. De är på flykt. De är rädda för att dö. De är rädda för att bli ensamma. Och tänk på alla barn som kommer till Sverige utan föräldrar.
Alla ni som klagar på att vi är för öppna kanske ska ta och sätta er i en överfull gummibåt och puttra ut över Östersjön med målet inställt på det finländska kustbandet. Halva familjen i en båt och den andra halvan i en annan. Eller ni som är rädda för mörka djupa vatten kan ju ta på er vandrarkängorna och ta en tripp över gränsen vid Haparanda. Jag lovar att ni är för fega och lata för det. Men skulle det stå norrmän med vapnen dragna mot ryggen på er, så skulle ni stå inför just det valet. Båten eller vandrarkängorna.
Det var första gången för mig att komma i närkontakt med tomma vuxna ögon, men levande unga blickar med vinkande händer. Vill inte behöva göra deras resa. Men tänker att det skulle kunna bli så, om det värsta slår in. För bara ett år sedan gjorde 13 procent valet som skulle kunna bli att jag hamnar i den situationen att jag inte längre är välkommen i mitt eget land.
