Jag har haft förmånen att möta flera av de människor som kommit till Sverige från andra länder. Människor med andra erfarenheter, med en annan bakgrund och andra föreställningar. Några har jag mött som hastigast på ett språkkafé i Hällefors, andra genom mina jobb och föreningsuppdrag, ytterligare andra har jag utvecklat viktiga relationer med. Förvisso är även vi som har fötts och vuxit upp i samma land olika varandra, vi har olika bakgrund och erfarenheter beroende på var vi vuxit upp i landet, i vilken samhällsklass och under vilken tidsperiod. Och det vi upplever under våra liv förändrar och formar oss. Men vi som har vuxit upp med svenska som modersmål har just detta gemensamt. Vårt språk. Vi använder det när vi kommunicerar med varandra, dagligen, och reflekterar sällan över det. Kanske är det lika självklart som luften vi andas och maten vi äter.
Men detta utmanas när vi möter någon med ett annat modersmål än vårt eget. Någon som har helt andra bokstäver och ljud på fenomen, upplevelser och saker vars namn för oss är självklara. Människor som lär sig svenska är ofta nyfikna på våra ljud och ord. Varför finns det så många stavningar på sj-ljudet? Hur kan det komma sig att det finns ord som stavas likadant men uttalas olika? Som banan och en banan, som stegen vi tar och stegen vi klättrar på? Dessa möten, funderingar och samtal ger oss chansen att se hur vårt eget språk är konstruerat och att det är just konstruerat. Språk är inte som luften vi andas, det är något som avgör vad som är möjligt att benämna och tänka. Det begränsar vad som är möjligt att tänka och benämna. Det speglar tidigare generationers och vår egen tids erfarenheter och föreställningar. Till exempel så talade vi om de fyra årstiderna på ett språkkafé. Vi sa att vi i Sverige har fyra årstider. Men är det inte stor skillnad på den färgsprakande hösten och den dimmiga hösten när träden står blöta och kala? För att inte tala om skillnaden mellan frostvintern och slaskvintern. Det stämmer inte att vi har fyra årstider, vi har fyra namn på årstiderna och detta får oss att ta för givet att vi har fyra årstider. Tänk om vi hade namn på åtta olika årstider, då skulle detta vara lika självklart för oss.
I mötet med andra språk stöter vi ibland på uttryck som saknar motsvarighet i svenskan. Vad betyder egentligen ”Bismillah”, som mina arabisktalande vänner säger innan ett mål mat eller inför en resa, en anställningsintervju eller en annan utmaning? De förklarar för mig att det betyder ungefär ”I Guds namn” men att det inte riktigt finns ord på andra språk som kan förklara hela innebörden. Så är det ofta, det finns aldrig några exakta motsvarigheter. Engelskan, som ju ofta är det språk vi möts i, har ett ord för att känna en person – know, men det betyder också att ha kunskap om något, att veta. I svenskan har känna också innebörden att uppleva något med känselsinnet. Är det då samma sak att känna någon på engelska som på svenska? Någonting går alltid förlorat i översättningen. Eller, ännu hellre, tvärtom. Något är alltid vunnet av att få lära sig från andra språk. Språket är inte bara konstruerat, det är också levande och när språk möts med alla sina nyanser och skillnader utmanas och utvidgas de.
