För ett år sedan så blev jag singel. Det var ett rätt trist avslut på hösten. Eller ja, det var cirka tio månader sedan, men vem räknar? Det är segt nog att bli dumpad.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I den vevan skrev jag en krönika om den första tiden och min oro för framtiden. Jag skrev om hur jag rökte oerhörda mängder cigg och lyssnade orimligt mycket på Adele. Jag skrev om hur underbara doftljus är även om de också tar slut. Sedan kom våren och jag gjorde transitionen från att vara nysingel till att bara vara singel. Jag vet inte exakt när det skedde om jag ska vara helt ärlig. För när slutar man upp med att vara nysingel? Jag ställde den frågan när jag stod på scen för ett tag sedan och folk verkade ha olika svar på den frågan. Någon sade ett halvår, någon sade ett år och någon tyckte att det hade att göra med hur mycket man fått ligga. Man är nog ganska olika där. En av de saker jag var mest orolig för när jag var nysingel var att stöta på mitt ex. Inte på krogen lika mycket som på Tinder. Det har hänt två gånger nu. Första gången kastade jag ifrån mig telefonen och skrek lite, andra gången skrattade jag lite och drog till höger. Vi har fortfarande inte matchat. Skiftet från nysingel till bara singel märktes kanske tydligast i de små detaljerna. Föreställ er de gånger man tar fram sin mobil, går in på sökfältet på sociala medier, börjar skriva in namnet och med vilken hastighet man ångrar sig och trycker på låsknappen. Som nysingel så tog den proceduren cirka två sekunder och upprepades sju eller åtta gånger per timme en dålig dag. Efter ett tag så kunde jag hålla tummen över sök-ikonen i flera sekunder innan jag valde att lägga ifrån mig mobilen. Sedan när personens namn faller ut ur rullmenyn när man klickar på sökfältet så är man nog på god väg att bli singel. Små segrar.
Eller som när man springer på sitt ex ute på krogen och man instinktivt INTE vänder på klacken, går ut från stället och lämnar ett potentiellt ragg letandes efter en i baren. Små segrar.
Sedan finns det ju fortfarande vissa motgångar. Till exempel när ens ex ringer medan man skriver en krönika om singelskap och berättar att hen har börjat dejta en person. Som man känner. För ett ögonblick är man tillbaka på ruta ett. Nysingel. Eller hur länge sedan var det nu? Det har ju gått ett år? Eller ja, tio månader, tre veckor och två dagar, men vem kan hålla koll på detaljer när det handlar om att ta sig vidare, när själva resan är viktigare än målet?
För jag har i ärlighetens namn ingen jäkla aning om vad eller var målet är.
Jag har också insett att själva resesällskapet är viktigare än både resa och mål.
I min bekantskapskrets så är det flera relationer som har brakat samman, vilket är rätt befriande. Inte för att folk blir singlar utan för att man inser i samtal med sina vänner att andra människor är precis lika utsatta. Sårbarheten och känslorna är lika för alla. När en kompis börjar berätta om problemen hen har haft i sin relation och man kan avsluta meningen ord för ord. Att själv få säga: Jag vet precis hur det känns, jag har också varit där! Att få vara den som säger att det ordnar sig och att det blir bra med tiden. Då är man inte längre nysingel (fast man är lite av en douche). Så jag lallar på i mitt singelskap och ser fram emot att få skriva en mästrande krönika om hur lycklig jag är mitt nya förhållande och hur enkelt det är att ta sig ur singelskap bara man anstränger sig lite. Eller så dör jag ensam, det får framtiden utvisa. Så länge man kan finna glädje i det lilla så löser det sig.
