För det är en genre som blivit allt vanligare de senaste åren. Nästan varje vecka ser jag en länk i sociala medier till någon artikel i svensk, brittisk eller amerikansk press. Det är alltid glädjande när föräldrar stöttar sina barn, men ibland är det något i artikeln som skaver.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Ofta fyller journalisten sin artikel om en transperson med ett frossande i könsstereotyper. Att den lilla transtjejen bara ville leka med dockor, bara hade tjejkompisar och vägrade spela fotboll ska liksom förklara allt. Det verkar som att transpersoner fortfarande förväntas leva upp till könsroller på sätt som cispersoner aldrig behöver.
Jag och mina vänner på gräsmattan började diskutera en romanidé om ett samhälle som vände på allt det där. Lite som Gerd Brantenbergs ”Egalias döttrar” men ur ett transperspektiv. Vi föreställde oss ett totalitärt samhälle där bara några få procent genomgick den kroppsegna puberteten. Där alla barn på tolvårsdagen kallades till en läkare som skrev ut medicin som skjuter upp puberteten.
Innan 18-årsdagen skulle varje cisperson vara tvungen att bevisa sin cisstatus genom en lång utredning där minsta avsteg från könsstereotyperna vändes emot dem. De som inte lyckades övertyga läkarna tvångsbehandlades med könskonträra hormoner. När allt fler ungdomar kände att de var nöjda med könet de fötts med började tidningarna fyllas av reportage som försökte hitta ett svar på varför. Det var en hemsk dystopi vi målade upp.
Trans verkar fortfarande vara något som behöver förklaras, både på individuell och strukturell nivå. Ibland, senast i en artikelserie i Svenska Dagbladet, kan man se faktoiden att ”ungefär 80 procent av barnen som uttrycker att de har fötts i fel kropp när de är små vill i puberteten byta tillbaka till det kön de tilldelades vid födseln”.
Forskarna Kristina Olson och Lily Durwood vid Washingtons universitet har konstaterat att vi inte kan veta hur många barn som eventuellt växer ur sin könsdysfori – men att siffran på 80 procent inte är sann.
Genom en slapphänt tillämpning av diagnoskriterier har en liten grupp barn som under längre tid säger att de är trans, blandats ihop med en mycket större grupp som på olika sätt bryter mot rådande könsnormer men inte uttrycker att de fötts i fel kropp eller vill byta kön.
Alla som bryter mot könsnormer är inte trans, och alla som är trans bryter inte mot könsnormer.
I vårt patriarkala samhälle försöker vi förklara trans genom könsroller, men där kommer vi aldrig hitta något svar. Man söker bekräftelse i ytliga könsattribut och reducerar trans till att handla om vilka kläder man har på sig eller vilka fritidsintressen man har. Så återskapas myten som från början kommer ur transvårdens höga krav, om att transmän och transkvinnor bekräftar könsrollerna.
Medan allt fler transpersoner, tack vare ökad kunskap, synlighet, ett öppnare samhälle och avskaffad tvångssterilisering, vågar komma ut och påbörja könskorrigering söker journalistiken närmast i panik efter svaret på frågan varför. Livstilssidor fylls av reportage och spekulationer i hormonstörande miljögifter. Kan man se det i hjärnan? Kan det bero på någon gen?
Länge beskrevs homo- och bisexualitet på ett liknande sätt, men det börjar allt mer försvinna. ”Det låter precis som när jag kom ut som lesbisk”, sa en av mina vänner vid frukosten på den där gräsmattan. Då, på 90-talet, fylldes artiklarna där bögar och flator skulle förklara sig med berättelser om killar som lekte med dockor och tjejer som vägrade. Hon kände aldrig igen sig i det där.
Jag längtar knappast efter fantasin om ”Egalias transdöttrar”, men för många är den dystopin redan verklighet. Transpersoner måste fortfarande förklara, försvara och legitimera sig för att bli accepterade.
Jag längtar bara efter att ett samhälle där transpersoner inte längre behöver motivera och förklara varken könskorrigering eller själva vår existens.
