– För att vi redan föds kastrerade. För att kompensera för det måste vi ständigt utveckla oss, förfina oss, bli komplexa och mångsidiga. Snygga OCH smarta, helt enkelt.
Hon syftar såklart på Freuds teori om penisavund, det vill säga att kvinnor per definition är ”kastrerade” och anses lida brist på något för att vi föds utan penis.
Man behöver dock inte vara övertygad freudian för att förstå vad hon menar, hennes resonemang går nämligen att översätta till andra kontexter – som den svenska arbetsmarknaden till exempel.
Om du har invandrat till Sverige, är högutbildad och söker jobb så måste du kämpa dubbelt så mycket som dina svenskfödda kollegor. Du måste vara socialt kompetent, prata perfekt svenska, vara oerhört skicklig i din yrkesroll och helst inte ställa krav. För det är så det funkar. Alla som inte föds med den självklara känslan av existens-berättigande, som den som utgör normen kan åtnjuta, måste använda en stor del av sin vitala energi till att kompensera för det och bli tusen gånger vackrare, roligare, härligare och smartare.
Detta mönster blir väldigt tydligt på dejtingappar där man presenterar sig för tusentals främlingar och helst ska lyckas fånga någons uppmärksamhet på en sekund. Tillsammans med en kompis gjorde vi ett experiment via hennes Tinderkonto för att prova min tes. Först valde vi att bara kolla på kvinnors profiler. En efter en gled de förbi – snygga och fräscha med välskrivna och roliga presentationstexter. Alla kändes som potentiella kap. Inte för att de verkade perfekta och fulländande, utan för att de verkade trevliga OCH såg bra ut.
Sedan ändrade vi inställningarna och valde att bara kolla på männen.
Då blev det riktigt ruskigt.
Fruktansvärda selfies tagna i de minst fördelaktiga av positioner, suddiga alkisbilder med grabbgänget, festfoton där de har klippt bort sitt ex, men där man ändå kunde se hennes axel och blonda hårslingor, efterblivna poser framför snabba bilar, och såklart den obligatoriska fiskebilden. Många män skriver dessutom inte ens en presentationstext, och om de gör det är de ofta antingen äckliga (”dominant hane söker undergiven hona att para sig med, hårt och ofta”), altright-vibbiga (”swajpa som du röstar, please!”), intetsägande (”gillar att äta, dricka, resa, träna”) eller passivt aggressiva (”ytliga, blåsta tjejer med fillersläppar undanbedes TACK!”). Känslan jag får är att de helt enkelt inte tycker att de behöver anstränga sig.
Det slår mig också att inget sammanfattar de vita heterosexuella männens inställning i samtidens dejtinglandskap bättre än Bob Hanssons boktitel ”Här ligger jag och duger”.
För det är precis det de gör. Ligger och tycker att de duger. Och det är rätt provocerande.
De tror liksom att deras (eventuella) högskolepoäng och personlighet ska fungera som ett förlåtande filter mot finniga ansikten, håriga ryggar, tjocka magar, nedbitna naglar, otvättade hår och urtvättade fula kläder. Ingen kvinna skulle någonsin få för sig att det funkade så.
Vi har nämligen sedan dag ett tränat på att vara så fysiskt attraktiva, behagliga, inkännande och tillmötesgående som möjligt. Man skulle kunna säga att de flesta av oss har doktorerat i hur man behärskar konsten att vara både smart OCH trevlig OCH snygg.
Nu kommer nån surgubbe påpeka att det ”faktiskt finns jättesnygga tjejer som är jättetråkiga för att de aldrig har behövt anstränga sig på grund av sin skönhet”.
Och visst finns det såna – av alla kön dessutom. Objektivt sett har mycket snygga personer (utifrån rådande västerländska skönhetsideal) givetvis fått mycket gratis i livet eftersom vi lever i ett extremt utseendefixerat samhälle, och de vet att det ofta räcker med att de är snygga för att fånga andra människors intresse. Det är dock inte min poäng, och det är dessutom världens äldsta spaning. Däremot är det intressant att fundera på hur världen skulle se ut om även alla de som Freud skulle beskriva som icke-kastrerade ansträngde sig lite mer för att bli både och, istället för antingen eller.
Härligare, gissar jag.
