Om några veckor skulle min mormor, Svea Maria Karlsson, ha fyllt 99, men hon dog för sju år sedan. Det är alldeles för mycket runor över direktörer och kändisar, och alldeles för få över pigor och charkbiträden.

För mycket trams om hur ”bra” det var förr och för många som på allvar tror att de vill tillbaka dit. Min mormor hälsar att hon är chockad. Hon glömde aldrig hur det faktiskt var då.Svea föddes i Husby-Långhundra i ­Uppland, ungefär på den mark där Arlanda ligger i dag. Hennes pappa Knut Eriksson arbetade för ­patron, så att familjen skulle få ett potatisland att odla. Svea plockade nypon, som hon sa, ”från morgon till kväll” för att dryga ut familjekassan, men när hennes mamma Anna födde det nionde barnet på tio år räckte maten ändå inte. Karlarna och bröderna som arbetade ute skulle ju ha först, och de två små rummen var trånga.

När Svea var nio år flyttade hon och systrarna Lisa och Astrid till varsin familj för att arbeta som pigor. Innan sjukdomen Alzheimers tog även långtidsminnena intervjuade jag henne ofta.

Hon berättade: ”Fru Palmgren var så oerhört snäll, jag fick eget rum, det var ju som himmelriket. Jag trivdes så bra, jag fick till och med en slant varje vecka. Hon sa ofta ’O vad jag önskar att Svea vore min flicka’. Hon hade inga egna barn förstår du. Jag hade tur. En del flickor fick stryk. Och så fick jag fortsätta läsa och gjorde läxorna på vägen till skolan.”  

Jag frågade varför hon inte läste läxorna hemma hos Palmgrens: ”Det fanns det inte tid till! Det skulle dukas och diskas, hackas, skäras och skuras. Men jag var bäst i klassen. Hade bäst läshuvud, sa fröken. Jag hade kunnat läsa mycket mer än mina sex år, men vem skulle betala det?”

Svea fick sitt första riktiga jobb 1936, när hon var 13, som barnflicka i Stockholm. 1988 följde hon morfar i pensionen, tärd av långvarig fibromyalgi och efter ett 55-årigt arbetsliv, bland annat i butik och som charkbiträde. Där hon sett sin närmaste kollega dö i en arbets­olycka, påkörd av spårvagnen.

Hon tackade nej till att bli chef i charkdisken, men var livet ut stolt över att ha fått frågan. Ett liv som till sist avslutades efter många år på Blackebergs och Mälarbackens sjukhem. (Ett stort tack till den fantastiska personalen som fanns där!)  Hon sa att hon inte kunde ana att det kunde bli en sådan stor förändring i Sverige. ”Det går ju inte att jämföra!”, utbrast hon en gång och menade om dagens samhälle att det är som en förändring i tankesättet – att alla människor är lika: ”Vi arbetar fortfarande, men ingen tjänar någon annan på det sättet. Det är viktigt att vi inte accepterar att vissa är fattiga och utan möjligheter bara för att de fötts i fel familj. En ung flicka ska inte behöva hoppas på turen att hamna hos snällt folk.”

Mormor, jag älskar dig så oerhört mycket. Som vi har skrattat! Som när du ständigt glömde bort att min syster är lesbisk, och frågade om hon hade någon pojkvän. Men varje gång blev lika glatt överraskad när du fick veta att hon hade flickvän: ”Åh vad bra! det finns ju så många fina tjejer!”

Varje gång samma kommentar, det var hjärtat som talade. När du tittade på mig som om jag vore helt knäpp när jag sa att Högern börjat kalla sig för Arbetar­partiet den där gången när jag körde dig i rullstolen till vallokalen. Det var i alla fall det socialdemokratiska arbetarpartiet som du skulle lägga din röst på.

Eller när du med emfas deklarerade att du gärna ville bo granne med en flyktingförläggning när en granne knackade på för en underskrift på en protestlista.  Det finns människor som vill att vi ska tillbaka till förr. Som vill att vi ska bedriva politiken från innan de socialistiska reformerna och avskaffa jämlikheten som politiskt mål. Och de lyckas allt bättre i takt med att vi glömmer hur det faktiskt var. Glömmer att det var politik som ändrade på det. Glömmer att politik kan göra det igen. Så låt oss aldrig glömma.  

När Rut-avdraget infördes 2007 var mormor inte glad. Nä, sa hon, nu har vi minsann sjunkit en klass för lågt. För ingen ska behöva hoppas på turen att hamna hos hyggligt folk. Det är ett mål värt att minnas.