De 2 700 barn, kvinnor och män som Munck i rättvisans namn vill överlämna till kommunens ansvar för hemlösa kom 2015 som flyktingar till Göteborg. Här spreds de ut över stan med fyraåriga provisoriska lägenhetskontrakt. Avsikten var att de under fyra år skulle etablera sig i stan och hinna flytta vidare ut i det vanliga bostadsbeståndet.

Det har inte alltid gått så bra. Den som varken har pengar att köpa en bostadsrätt för eller kontakter som kan ge ett hyreskontrakt får ställa sig i kö på Boplats. Där är kötiden som lägst 1 965 dagar, alltså drygt fem år, för en lägenhet i Angered. Då ska du ha jobb med tillräcklig lön annars är kötiden betydligt längre, närmare bestämt oändlig.

Men den här krönikan ska inte handla om bostadsbristen utan om rättvisa. För det är ju rättvisa Henrik Munck ropar efter när han frågar varför flyktingar ”ska gå före studenter och alla andra som har behov av en egen bostad”?

Att livet är orättvist är ett banalt påpekande. Men så är det. Livet är orättvist. Rättvisan är ofta bara en krusning på orättvisans djupa hav.

Var finns rättvisan mellan den som lever i trygghet, som Henrik Muck, och den som måste fly undan krig? Är det verkligen orättvist att något lite försöka kompensera för flyktens stora orättvisa?

Var finns rättvisan mellan fattig och rik? I varje fall inte på den så kallade bostadsmarknaden.

Den som har pengar nog och är betrodd i banken finner utan problem en bostad i Göteborg. Den som inte har pengar så det räcker får leta efter en hyresrätt. Ett letande som präglas av ideliga orättvisor.

Var finns rättvisan mellan den som har råd med en hög hyra och behöver vänta kort tid och den som bara klarar en låg hyra och måste vänta lång tid!

Och på bostadsmarknadens absoluta botten: Var finns rättvisan mellan den hemlöse som missbrukar och därför får hjälp med ett kommunalt kontrakt och den hemlösa som slutat missbruka och därför får nöja sig med pengar en vecka i taget till en plats på vandrarhem?

Och på tal om bostadsmarknad, ett ord jag använder i brist på bättre, så är bostäder inte en marknad bland marknader. Den som inte har råd med en bil kan ta bussen, men ingen kan avstå från att bo. Utan bostad fungerar inte livet. En bostad är inte en vara utan en rättighet jämförbar med utbildning, vård och omsorg.

Jag anser att flyktingarna från 2015 ska få behålla sina förstahandskontrakt och finner åtminstone tre goda skäl att inte bevilja Henrik Muncks begäran om millimeterrättvisa.

Det första skälet är att det är mindre orättvist att låta dem bo kvar än att lägga hemlöshetens orättvisa ovanpå flyktens orättvisa.

Det andra skälet är långsiktigt. Vill vi att flyktingbarnen ska växa upp till trygga integrerade vuxna ska vi inte börja med att ta ifrån dem den trygghet de har.

Det tredje skälet är ekonomiskt. Det är väsentligt billigare för kommunen att låta familjerna bo kvar än att betala för tillfälliga boenden.

Men sen då, invänder Henrik Munck när han i GP den 4 oktober frågar om även framtida flyktingar som kommunplaceras i Göteborg ”ska ges förtur till förstahandskontrakt”?

Som Munck säkert förstår beror svaret på hur bostadssituationen utvecklas.

Med nuvarande bostadskö på drygt fem år är tillfälliga kontrakt meningslösa. Men om Henrik Munck bidrar till att det byggs fler ”billiga” hyresrätter kan situationen förändras.

Annars är alternativet tillfälliga bostäder. Sådana kom långt i planeringen innan de politiker som nu styr Göteborg satte stopp för dem.

Kanske är det en slump att Henrik Munck använder sitt rättvisepatos för att beröva flyktingar en liten fördel i den så mycket större orättvisan. Men när han skriver att ”hela vårt land blivit kapat av flyktinglobbyister” och klagande efterlyser ”en öppen och ärlig debatt i flyktingfrågan” tror jag inte på slumpen.

Den forne miljöpartisten Henrik Munck är nog bara en av alla dessa politiker som bytt sida och nu via svansen försöker klättra upp på Sverigedemokraternas rygg.