BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Häromdagen ramlade jag och bröt höger handled. Någon för mig okänd person såg, ringde sitt jobb och sa att hon blev sen eftersom hon ville hjälpa. På jobbet förstod de. Jag fick aldrig hennes namn, men minns att vi pratade om Sven-Harrys konstmuseum. Taxichauffören var sedan oerhört hjälpsam och på Sös fick jag genast bår och smärtlindring.
Förr eller senare hamnar vi alla under Stockholms läns landsting, landstinget jag risat så mycket här i ETC Stockholm.
Denna helt vanliga torsdag hör jag hur alla salar är fullbelagda före tolv, tre höfter väntar på operation och hela tiden fylls det på. Men alla är vänliga, kör mig hit och dit medan vi fnissar och kallar det ”vårdtaxi”.
Men efter åtta timmar på bara vatten och medicin sjunker jag ihop vid entrén när jag köper korv och dricka. Killen i kiosken hjälper mig. För hur väl de än smärtlindrar, röntgar och gipsar – utan ett civilsamhälle skulle jag snabbt hamna på akuten igen. Jag hade inte ens kommit dit från början, i alla fall inte lika smidigt.
Vi blir till i mötet med andra mer än vid tidpunkten då vi föds. Under den andres blick formas vi och vår moral fungerar bara med ett samhälle. Utan folk som ser och bryr sig tappar vi snabbt kompassen. Det handlar inte så mycket om rättssystemet, mer om den andre och vårt gemensamma – solidariteten.
Min svärmor böjdes tidigt av en reumatisk sjukdom, efter en stroke har hon nu svårt att orientera sig. Ändå vänder hon sig mödosamt om i dörren: Vänta, så ska jag hjälpa dig! För vissa saker glömmer hon inte. Hon har en vokabulär för hövlighet som är på väg ur offentligheten tillsammans med hennes generation.
Jag hör människor öppet hetsa mot politiker, journalister och kvinnor. De gör det för att de kan och de blir allt fler. Nazister välkomnas in i vår offentlighet som första maj, bokmässan och Almedalen. Men människor med onda avsikter mot andra nöter ner tilliten som är en förutsättning för att vi ska våga sträcka ut en hand. De spränger solidariteten och det gemensamma. Så praktiskt då att vår gemensamma välfärd samtidigt säljs ut.
På SVT hör jag att hittills inte en enda person dömts enligt Lagen mot medborgerlig frihet. Trots alla uppenbara försök att skrämma journalister och opinionsbildare till tystnad används inte lagen som tillkommit för att skydda vår yttrande- och tryckfrihet. Den 12 maj meddelade RFSL:s Stockholmsavdelning att deras ordförande avgår, skrämd efter hoten mot honom och hans familj. Känner du lukten av rök, brinner det i fundamentet?
Små, små saker som hjälpande händer och blickar gör att vi trivs och känner tillit. Ta aldrig det för givet.