Krafttaget skulle bestå av kameror och att prata med flyktingkillar på HVB-hem i Sundsvall, men ingenstans framgick något som ens antyder att den lilla gruppen har något med händelserna att göra. 

Man ska aldrig bagatellisera övergrepp och det finns såklart mörkertal. Men kollar man tillgängliga data finns inget stöd för att Himlabadet är ”ett tillhåll för tafsare” eller att det skulle ha skett någon ökning.

Sedan januari 2013 har cirka 1,5 miljoner barn och vuxna löst in sig på äventyrsbadet. Under samma period har polisen fått in tre anmälningar om sexuella ofredanden, och i ett fall har en 21-åring åtalats. Kommunens fritidsförvaltning säger sig inte heller känna till fler fall. De vanligaste incidenterna verkar vara stölder och att barn gör sig illa när de leker.

Så varför ”ta krafttag” just bland ensamkommande flyktingbarn? 

Det är svårt att förstå hur Hasse Bergqvist och ST:s nyhetschefer tänkte. Tillsammans lyckades de i alla fall skapa ett till synes trovärdigt belägg för att unga flyktingar som grupp är ett hot mot kvinnor och flickor. Artikeln fick snabbt vingar ut i den konspiratoriska delen av sociala medier.

Onsdag 27 januari hedrades 70-årsminnet av de som mördades i Nazisttysklands gaskammare. Historiens största brott hade inte varit möjligt utan föregående avhumanisering av judar, romer, homosexuella, handikappade och ”bolsjeviker”. Och inte utan lydigt okritisk draghjälp av myndigheter, tidningar, radio och ett rättsväsende som övergav grundläggande principer. 

Hitler hade definierat vissa grupper av människor som problem, och det framstod som nödvändigt, ekonomiskt och visionärt att ta itu med frågan på allvar. 

Det är för mig okänt om det fanns tyska journalister som granskade och kritiserade nazifieringen av Tyskland. De lär inte ha publicerat sig i hemlandet efter 1933 i alla fall.

– Vi får aldrig glömma, aldrig förneka, aldrig förringa detta sår i mänsklighetens historia, sade Stefan Löfven (S) i sitt minnestal över förintelsens offer.

Dagen efter kunde jag läsa att regeringen vill att myndigheterna ska rusta för att deportera uppemot 80 000 asylsökande som väntas få avslag de kommande åren. En logistisk utmaning. Lika pragmatisk som den time-out från solidaritet och humanitet som regeringen och större delen av oppositionen haft sedan i höstas.

Jag tror att de här sakerna hade betydelse för vad som hände dagen efter. Fredag 29 januari tänkte sig nämligen en skara maskerade män lösa problemet med gatubarn i Stockholm. Med våld, och för att skydda ”sina kvinnor”. Redan berövade sina mänskliga drag, och av hela Europa kollektivt stämplade som sexbrottslingar skulle de slås ner eller fördrivas.

I Svenska Dagbladet kallades de maskerade våldsverkarna ”stökiga ungdomar” och
polisen sade till TT att det var ”en normal lönehelg”. De påföljande demonstrationerna av nazister, huliganer och SD-sympatisörer kallades i TV4 för ”regerings- och asylkritisk”.

Nyhetsjournalistiken ska inte generalisera, inte anamma de föraktfullas språkbruk. 

Journalistiken ska anstränga sig för att ta reda på hur det ligger till, genomskåda det politiska spelet och ge röst åt de svaga.

De starka hörs ändå.