BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Trevlig var han visserligen inte. Tvärtom. Han var stor och skräckinjagande och hade ett jävla humör. En gång hade jag glömt att ta med en cd-skiva till en kvällsrepetition och fick en utskällning jag än i dag kan drömma om och vakna kallsvettig. Han hade varit på teatern hela sitt liv och rörde sig i korridorerna med en hemkänsla som i sitt eget badrum. Han tog knappt regi och kom och gick som han ville. Men det fanns, tyckte jag då, en romantik kring honom som förlät allt det besvärliga. Det fanns något tjusigt med hans självklara divalater och anekdoter om äldre tid. Med hans mörka och dyrt möblerade loge dit jag bjöds in några gånger för att hjälpa honom lära sig texten. När han undantagsvis godkände något av mina förslag, om så bara bekräftade en kostymtid, var jag snabb att förlåta veckor av konstrande. Han är ändå ett proffs, tänkte jag. Vem mer kan göra det han gör?

I dag känns denna grumliga beundran hemskt genant. Visserligen har jag de senaste veckorna fått lära mig saker om min ex-kollega som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Men att han var en hänsynslös egoist, snar till våld och kränkning när någon gick emot honom, det visste jag ju redan.

Att försöka återvända är förvirrande. Jag såg men såg inte. Jag genomskådade men jag genomskådade inte. Mitt kritiska omdöme förlorade mot starkare krafter: fåfänga och skam. Jag var så stolt över att ha accepteras i den exklusiva krets som var Dramaten. Att få vara med. Visst var det trist att sitta i en skum loge och bli snäst åt av ett psyko. Men det var ändå jag som fick göra det. Och dessutom, ännu viktigare, så skämdes jag. Jag skämdes för att jag lät mig hunsas och räddade självkänslan hjälpligt genom att kalla min rädsla för respekt. Min verkliga känsla: att jag lät honom köra med mig för jag inte vågade annat, dolde jag bakom en skenkänsla: att jag lät honom köra med mig för att jag tyckte han var ett geni som stod över reglerna. Hur mycket kass maktutövning vilar inte på ett missbruk av denna psykologiska mekanism! På offrets behov av att dölja sin vanmakt!

Känslominnet väcks när jag läser vissa akademiledamöters uppbackning av en annan nyss avslöjad sexualbrottsling: den så kallade kulturprofil som systematiskt våldtagit och kränkt kvinnor sedan åttiotalet, inte sällan i sammanhang och lägenheter som akademin betalat för. Jag anar, naturligtvis utan att veta, att dessa annars intelligenta uppbackare kanske gått i samma fälla. Jag föreställer mig att de egentligen var rädda och obekväma i sin aggressive broders sällskap. Att han var en oberäknelig mobbare som gjorde som han ville och fick dem att känna sig små. Eftersom de allra minst för sig själva ville medge sin rädsla vände de olusten i desperat beundran, för ”stilkänsla” eller vad det nu var. Rationaliseringen går: Den här mannen gör som han vill med mig. Om det inte beror på att jag är maktlös (obs: nej) måste det bero på att jag älskar honom.

Det här komplicerar frågan om vem som visste vad och när. Nya insikter behöver inte alltid handla om nya fakta. Ibland behövs en perspektivförskjutning, att ljuset faller från ett nytt håll, för att vi ska se vad vi redan sett. I en sådan förskjutning befinner vi oss nu. Det är solen som gått upp.