VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Men jag lever på avvikelser. Nyligen såg jag en felskrivning i en rapport. ”Natten avleds via underjordiska ledningar till oljeavskiljare”  hade någon skrivit och syftade såklart på vattenavledning. Fast jag mycket väl förstod vad det skulle stå egentligen så startade den inre biografen.

Här följer ett referat av filmen: Det är olika vattenledningsnät för natt- och dag. Vid extrema nederbördor kan det bräddas så att natt rinner ut i dagvattennätet och sammetsmörka plymer bildas vid utloppen i Mälaren. Förut inträffade bräddningar nästan aldrig men extrema flöden har blivit vanligare. Det sägs att fiskar som uppehåller sig vid utloppen byter kön. Men som sagt, tanken var att systemen skulle hållas isär.   

Oljeavskiljarna töms regelbundet av särskilda slambilar. Det är inte alla som kan se slambilarna som fraktar natten. De är inte svarta som en skulle kunna tro, de har en färg som mer påminner om bensin på regnvåt asfalt, eller skumtimmen då man får svårt att fästa blicken. Någon sa ”syrenlilagråmetallic” och närmare än så kan slambilarnas färg nog inte beskrivas med ord.

Den uppsugna natten körs iväg och hälls ut på deponi långt uppe i skogen. Vid infarten sitter det en låst bom. Mjukt gräs växer mellan hjulspåren och om somrarna händer det att barn kryper under bommen för att käka smultron och leka Sist på jorden.

Dagvattengrupperna hävdar att grundvattnet påverkas av deponin. Att närområdets brunnar har blivit förnattade. Och att människor som växer upp där i högre utsträckning än i andra områden har störningar i de hormonsystem som styr dygnsrytmen. Men inget har kunnat bevisas eftersom det finns otaliga påverkansfaktorer, mobilskärmar och för att inte tala om azo-färger i smågodis och det utrikespolitiska läget.  Det är onekligen svårt att bortse från dimman av allt. Folk i trakten vill hur som helst inte betala trehundratusen per fastighet för kommunalt vatten, de utsätter sig hellre.

Nattdeponin är precis som militära anläggningar en plats som inte ritas ut på kartorna. En plats där dagsljuset aldrig når full mättnad och där det ligger dis. Som om den vore ett kärr fast den i själva verket ligger högt.  Människor kommer dit ensamma genom skogen, sent i mörkret med pannlampa och med en plastpåse kommer dom. Framför de höga granarna som vaktar går de ut och tömmer påsens innehåll av medhavd natt. Vissa sitter kvar ett litet tag i skogsbrynet efteråt. Andra ställer skorna i mossan och springer tillbaka genom skogen med bara fötter som nu kan se i mörker.

Bilden blir mörkare och mörkare och avslutas i mjuk sammet.

Slut på filmen.

Felskrivningar och avvikelser slår in en kil i vanevärlden och splittrar speglarna. Och där nånstans i skärvorna blir världen märklig igen. Det är en bra anledning till att märka ord. Det blir möjligt att sträcka sig lite längre och föreställa sig vissa friheter. Eftersom ord är det som ger tankarna form påverkar dom våra handlingar och därmed verkligheten. Och apropå verkligheten, om någon undrar var nattdeponin ligger så kan jag visa på ett ungefär, men sista biten måste alla gå själv.