Kapitalismen har alltid våldfört sig på den mänskliga naturen. När arbetet tagits ifrån oss, exploaterats och sålts görs nu detsamma med vårt känsloliv och våra relationer. Systemet liksom äter sig längre och längre in i människan. Gröper ur ett hål som vi önskar fylla igen. Men vilken närhet, vilka fjärilar i magen, vilken värk i bröstet kan frodas i en ekonomisk och kulturell miljö som uteslutande värderar individualism och entreprenörskap? Vår förmåga till kärlek, vår dragning till varandra och våra relationer, just det som tidigare gett oss fristad ifrån marknadens härjningar, omformas till något annat.
Sugardejting är likt eskortservice. Generellt handlar det om unga, vackra kvinnor – ”sugarbabies” som via förmedlingssajter erbjuder kärlek, intimitet, sällskap och sex till äldre, rika män - ”sugardaddies”. I utbyte får de uppvaktning, exklusiva prylar, resor och i typfallet ett månatligt underhåll. Dessutom får de små kvinnobarnen lära sig om livet av den världsvane fadersfiguren. I ett sugardejting-upplägg påstås en verklig relation byggas över tid. Det beskrivs som ett faktiskt förhållande byggt på kemi, ömsesidighet och pengar.
Samtidigt som själva prostitutionsförhållandet är öppnare än någonsin framställs det som något helt annat. Det påstås handla om en autentisk, verklig relation som inte enbart bygger på att den ena parten betalar den andra utan på ömsesidiga överföringar och vinster där den ena är rik och den andra är (ung och) vacker. Ungdom och skönhet skrivs om till en kapitalform, lika gångbar som pengar. Åh ett sånt postmodernt paradis! på Jorden.
Den allt mer normaliserade prostitutionen speglar en bredare, kulturell vridning: en nyliberal och kommersialiserad syn på relationer. Hela skiten är som en deppig jävla metafor för samtiden. Ett hänsynslöst, patriarkalt klassamhälle som poleras upp och täcks med glittriga fasader. Drivna, målmedvetna individer förverkligar kostnadseffektivt och flexibelt sig själva och lever ett liv i lyx. Mänskliga relationer syftar till att generera vinst till så liten insats, så få sociala förpliktelser och så lite ansvar som möjligt. Vi sägs efterfråga ”drama-fria” förhållanden med kontraktslika, tydliga ramar. Men vad är en äkta känsla värd?
Medan vi backar tillbaka till allt större ojämlikhet i både klass- och könsrelationerna återkommer svingamla mönster i nya lockande lyxförpackningar. Håller vi på att göra om intimiteten till nån sorts verktyg för att var och en för sig orka med en allt kallare värld och ett samhälle utan socialt stöd? Individanpassning. En självuppfyllande profetia: den varufierade närheten gör i sig själv världen än mer omänskligt iskall och ökar hela tiden distansen mellan oss. Kvar står vårt fullständigt grundläggande och desperat skriande behov av intimitet.
Socialister och feminister har länge drömt och visionerat om den fria kärleken och sexualiteten. Om att frigöra oss själva, våra kroppar, relationer och villkor för att kunna mötas i något som är äkta, sant och fritt från alla andra intressen än ömsesidig lust och längtan. Att internalisera den allt mer korrupta och marknadsanpassade förståelsen av mänskliga relationer innebär oundvikligen att ge upp på alla sådana revolutionära drömmar.
Detta var inte vad vi menade med att kvinnor måste frigöra sig från ojämställda relationer där de ständigt ger mer än sin motpart, när vi ifrågasatte äktenskapligt ägande och när vi krävde att kunna försörja oss själva. Vi önskade oss en värld där alla var likar och levde sida vid sida. En värld utan inkomstklyftor och kvinnoförtryck. En värld där kärleken kunde blomstra och där relationer kunde byggas, vars innehåll och organisering vi ännu bara kan drömma om. På ett är jag säker: i den världen finns ingenting så mörkt som sugardejting. Denna moderna, liksom intrumentella intimitet är för människan en existentiell förlust.