På vägen genom korridoren på jobbet var jag beredd. Jag pratade högt vid kaffemaskinen, skämtade avancerat redan klockan 08.15, samtidigt som kollegor log ansträngt mot mig. 

Min inre röst skrek åt mig att tagga ner. Jag hade redan hunnit bli besviken på att inte alla som jag hade mött på bussen och på jobbet hade lyssnat på just mitt program. Mejlkorgen var tom. Jag ringde till min bästis som hade gillat mitt inlägg på sociala medier. Jag ringde för att höra vad han tyckte om programmet. Till min stora förvåning hade han inte ens lyssnat. Han hade inte ens klickat på länken. Han hade bara gillat att jag hade lagt upp något, säger han. Inte programmen i sig. Jag lade på, övertänd och nu dessutom sur. Besviket gick jag in i ett möte och stängde av telefonen. 

När jag kom ut från mötet tryckte jag igång telefonen. Till min stora förvåning har jag flera missade samtal från flera olika riktnummer. Nu händer det tänkte jag. P4, lokala tidningsredaktioner vill veta mer. De vill veta allt. Jag ringde upp det första missade numret. Värmland. 

– Hej! nästan skrek jag. Övertänd och döende av nyfikenhet.

– Hej, sade rösten på andra sidan. Jag antar att jag inte är den första som ringer. 

– Nej, sade jag. Eftersom jag hade sett att jag hade fler missade samtal. 

– Ja ... , sade han och blev tyst.

– Ja, sade jag och väntade.

– Det där blev ju inte så jävla bra, eller hur?, sade han.

Jag hörde att han egentligen var upprörd, men att han försökte hålla sig. 

– Nehe, vadå för nåt?, sade jag 

Det visade sig att texterna till programmen, de som sägs innan programmen börjar i radio, inte alls hade funkat i direktsändning. Vilket berodde på upprepning av ord. 

Inte nog med det. Det hade blivit en upprörd stämning på det interna nätet, där kollegor rasade mot den där Victor Bengtssons urusla påannonser till sitt program. 

Luften gick ur mig. Helt knäckt lade jag på luren. Nästkommande timme ägnade jag åt att förklara för mig själv, på en whiteboard, hur dåliga alla andra är och hur fel alla andra har, samt varför alla andra i hela världen är inkompetenta. Förklaringarna sviktade efter en stund.

Jag gjorde två tabeller där det över den ena stod ”Andras fel.” Tabellen var full med meningar och bilder. I den andra tabellen med överskriften ”Mitt fel” stod det inte en enda sak och det var då som jag gav upp. 

Jag ringde min chef som är en bra chef. En chef som är snäll när man ska vara snäll och sträng när man ska vara sträng. Nu var hon snäll. Hon sade att jag är bra. Väldigt bra faktiskt, och att mitt program är bra. Men att jag inte kan allt. 

Hon tyckte att jag skulle se det här som ett underbart tillfälle att lära mig att skriva bra texter till lokalredaktioner.  

Jag suddade snabbt ut argumenten på whiteboarden och låtsades som att det aldrig hade hänt. Sedan började jag skriva nya texter. Jag försökte att lära mig något nytt, och det är jobbigt. Så jobbigt!