I veckan har hashtagen #metoo dragit genom sociala medier. Alla kvinnor som någon gång blivit utsatta för sexuella trakasserier eller övergrepp uppmanas att kopiera budskapet och posta det. Det ska åskådliggöra hur vanligt det är, att så gott som alla varit med om någon skit. Och min feed fylldes förstås.
Massa modiga som slapp ge detaljer, som bara kunde sälla sig till den världsomspännande skara som blivit tagna på rumpan, catcallade, tvångskramade, våldtagna och så vidare. Ursprunget till alltihop är det föga förvånande avslöjandet om filmproducenten Harvey Weinstein som trakasserat och våldtagit en massa kvinnor, och som nu förhoppningsvis utnyttjat sin position för sista gången.
Speciellt för just denna våldtäktsman är att hans offer varit kändisar, och det gör det förstås extra spektakulärt. Men är något nytt med denna berättelse? Nej. Det finns en Weinstein i varenda jävla gathörn. I varje styrelserum. Varje skolklass.
De senaste åren har, åtminstone i Sverige, innehållit ett pärlband av luftrensande hashtags och debatter med feministisk flagg. Kända och okända kvinnor har höjt sina röster. Vi ska sluta skämmas över mens. Vi ska prata om gråzoner. Vi ska visa våra kroppar som de faktiskt ser ut. Vi ska berätta om våra aborter. Vi ska prata om hatet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Vi ska vända ut och in på alla tabun – vädra ut, klä av, visa upp. Inget av det gamla unkna osägbara ska lämnas kvar, nu gör vi rent hus. Det är såklart bra. Det är skönt att kunna lägga tamponger på skrivbordet på jobbet. Det är skönt att säga "det har inte varit lätt och jag har känt mig ensam". Och just ensamheten blir lite mindre förstås, men händer det något med själva förtrycket? Blir det färre våldtäkter av #metoo? Jag tror tyvärr inte det. Och jag känner också: ge fan i mina trauman.
Vi kvinnor tar så mycket ansvar. Ja och vi tar ansvar för att diskutera och problematisera även ansvarstagandet, hashtag frågestrejka, hashtag det känslomässiga arbetet.
Men aldrig har jag sett en snubbe svara på en sådan text att "jag erkänner, jag är en av dem som låter mig middagsintervjuas ändlöst av kvinnor som jag innerst inne vet är intressantare än jag". Fjärran känns det insiktsfulla twitterinlägget i stil med "jag har aldrig oroat mig för att julbordet ska kännas festligt nog. Förlåt!"
Alltmedan vi kvinnor känsloarbetar och projektleder det här samhällets jämställdhet och bygger allianser kring hur jävligt vi har haft det – vad gör männen? Harvey Weinstein har säkert inte sin bästa vecka, men jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa miljoner anonyma dudes som slipper alldeles för billigt undan. Kvinnor tar ansvar och pratar om vad vi varit med om, men vi nämner inga namn.
Gör vi det träder nämligen rättssystemet in och smäller oss på fingrarna – kan du bevisa det där? Anmälde du? Varför inte? Du vet att det där kan klassas som förtal va? Ja, fråga Linnea Claeson. Hennes instagramkonto Assholes online har fått överåklagare Sven-Erik Alhem att höja ett varnande finger: ”Man får inte hämnas!” Ok så vad tycker ni att vi ska göra? Hålla hand och vänta på att det ska gå över?
Varför pratar inte män om vad de gjort? Det vore fan revolutionerande på riktigt. Bakom varje metoo-inlägg finns en förövare – var är deras hashtag?
