Det var på radion jag hörde det och jag kanske inte ens kommer ihåg det exakt. Ungefär så här var det: ”Det som har berövats folket och måste återställas är stil, färg, kraft, det pittoreska, det oväntade, det mystiska – med ett ord allt det som hade betydelse i massornas själ.”

VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Och det lät ju inte så tokigt. Kanske inte mitt ordval precis. Ord som massorna, själ och pittoreskt försöker jag undvika, men ändå. Det är väl ungefär så som jag skulle uttrycka mig, om jag skulle skriva något om att den obligatoriska bildundervisningen borde återinföras på gymnasiet.

Eller?

Citatet har fastnat men det skaver också lite grann. Det är något i det som jag inte är bekväm med. Till att börja med de där orden som jag vill undvika. ”Massorna” är ett uttryck som var vanligt på 1930-talet och det var både vänstern och högern som använde det. Det står för den stora anonyma likformiga majoriteten av folket. Jag är övertygad om att någon sådan massa inte finns. Folket utgörs av individer som visserligen till stor del kan ha gemensamma intressen, men som knappast kan beskrivas som en enhetlig massa. Och att denna massa skulle ha en gemensam själ är ännu värre. Det luktar rasbiologi och nationalism. Det är också något skumt med den där kraften som har berövat massorna alla bra saker. Vad skulle det vara? ”Pittoreskt” är ett ord som också låter lite gammaldags i dag. Något som är pittoreskt är något som är värt att avbilda. Förr användes det till exempel om en vy eller utsikt som kanske innehöll några enkla hus och några människor med trasiga kläder och enkla verktyg som arbetade på fälten. Det nya dagiset eller sopsorteringsstationen är sällan pittoreska, även om de är symboler för mänskliga framsteg. De låter ju inte ens bra.

Och sedan var det orden stil, färg, kraft, oväntat och mystiskt. Bra saker? Jo, för all del. Men vad är det som saknas i den där uppräkningen? Kritiskt tänkande kanske? Eller kärlek och solidaritet? Om man läser samman stil, färg, kraft, oväntat och mystiskt så blir det något som står för det irrationella. Och det blir något som står mot fakta, diskussion och genomlysning. Eller är det att gå för långt? Jag är ju för fantasi och även som ateist tänker jag att det kan finnas en viss mystik i tillvaron. Fiktion och att hitta på är viktiga ingredienser i konsten. Men om det endast skulle finns sådant? Då skulle våra hjärnor sakta fyllas av snömos och snart skulle vi alla gå och lalla ”Är du kär i mej ännu Klas-Göran?”.

I dag håller några av oss på att bli faktaresistenta. Det är ett intressant ord, resistent mot fakta. Källkritiken tycks tyna bort. Kvar kanske bara de snygga formuleringarna blir, de vackra orden …

Vem det var som sa det där som jag hörde på radio? Ja, det var Benito Mussolini, fascistisk diktator i Italien 1922–1945.