En gång blev jag så galet arg på Sigge Eklund att jag skrek på honom i en bil. Vi skulle just ner i Södertunneln. Micke Storåkers körde. Han hade en jättelik stadsjeep. Medan han frenetisk ringde någon jävla BVC-tant som inte svarade. Och när hon till sist gjorde det skällde han så där von oben-aktigt ut henne. På det där för honom oefterhärmliga sättet då han på ett trevligt sätt ber någon dra åt helvete. För något som jag tror att jag minns men inte vill skriva så här i en offentlig krönika, även om den är låst. Jag vill ju inte hänga ut honom. Eller hans barn, som vid det här laget måste vara vuxna, för den delen. Efteråt log han sitt allra vackraste leende mot Sigge Eklund och mig som nu var nära att börja slåss i baksätet.
Men fattar du inte att jag är helt jävla pank! skrek jag.
Och: Jag har inga pengar!
Och: Jag har fucking tre barn att försörja.
Det kändes som om vi var med i en film där den som körde inte ens höll i ratten och vi andra vrålade rätt ut. Eller en roman.
Om det var en roman hade det kunnat vara Anna Wieners superhajpade Uncanny Valley. Den där självaste Rebecca Solnit blurbat ”Joan Didion at a startup”.
”It was a year of promise, excess, optimism, acceleration, and hope – in some other city, in some other industry, in someone else’s life”, skriver Anna Wiener om sin tid i startup-världen där alla slängde sig med ord som designpreneurs och people-analytics-tool. Och där alla bar t-shirts med tryck som SOLUTIONS! och I AM DATADRIVEN och ASK FORGIVENESS, NOT PERMISSION och sa K istället för tusen och skrev businessmanagementböcker på listan över favvoläsning.
När jag satt där i bilen och skrek på Sigge Eklund var det en tid då jag använde ord och uttryck som skala upp, affärsängel, exit, break even, revenue och strategi.
Exit var det vanligaste ordet. Alla ville göra en snabb exit. Bli rika och dra utomlands.
Äga var det vanligaste verbet. Det här var innan alla skulle disrupt allting. Innan metadata. Innan folk skrev hustle på instagram. Instagram fanns inte ens.
Jag var så arg på Sigge Eklund för att han inte ville ta in riskkapital till vår startup som bara blödde och blödde. Han ville inte ”späda ut”. Ingen av de andra ville späda ut sin ägarandel.
Men det ingen lyssnade på var att jag jobbade gratis med deras startup, så att jag höll på att gå i kånken för att jag tog alla kostnader och inte hade tid att jobba med annat som kunde ge mig pengar. Men vi skulle icke spädas ut! Vad som helst fick hända, bara vi inte späddes ut!
Sedan när jag så till sist hittade en affärsängel som gick in med en mille så tillföll noll kronor mig. Allt skulle investeras i verksamheten, vilket jag tycker är sympatiskt och rätt sak att göra.
När jag sedan fick napp hos ytterligare en investerare skedde samma sak. Inga pengar till mig. Några utdelningar ägde heller aldrig rum. Inga löner betalades ut. I en startup förväntas alla jobba gratis.
När jag läser böcker som Anna Wieners Uncanny Valley så påminns jag om den här svåra tiden i mitt liv. Och jag blir plågsamt medveten om alla som lyckats bli rika på startups.
Jag fattar inte hur alla dessa förmögna entreprenörer lyckats med konststycket att själva, personligen, få del av några dollar. Det är jag för inkompetent för.
Sigge Eklund bor i dag med sin familj i Los Angeles. Jag följer honom på instagram. Det ser helt utomjordiskt härligt ut. Själv bor jag i en liten lägenhet i Sollentuna centrum. Det är inte mysigt någonstans.
Det är rätt uppenbart vem som lyckades bäst. Må bäste man vinna.
Jag ska aldrig mer driva upp ett bolag.
