BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Kanske var det på sommaren samma år som jag var ute och liftade. Det var jag ofta. Det var lätt att lifta och för det mesta så stod det många efter vägarna som skulle åt olika håll. I dag är det sällsynt. Vägarna är annorlunda byggda och bilisterna varken kan eller vill stanna.

Jag träffade många udda människor när jag liftade. Nästan alltid var det helt problemfritt. Den här dagen blev jag upplockad av en man i en ganska flott mörk bil. Han var kostymklädd och inte riktigt den vanliga typen som tog upp liftare. Dessutom stannade han långt bortanför stället där jag stod så jag fick springa en bra bit med min ryggsäck för att nå fram.

Kostymmannen granskade mig noga när jag satte mig i framsätet. Jag var svettig och dammig. Han fick syn på det FNL-märke som jag hade på jackan. Även om jag sedan länge hade varit en politisk aktivist och medlem i den svenska solidaritetsrörelsen för FNL (ett tag som ordförande för Sofia-Katarina FNL-grupp i Stockholm) så var det inte alldeles självklart att ha FNL-märke på sig när man var ute och liftade. 

Det kunde hända att man blev nekad lift för att man var FNL-sympatisör. Alla var inte emot USA:s krig i Vietnam även om den svenska FNL-rörelsen hade vuxit sig stor och var mycket framgångsrik.

Mannen i bilen konstaterade att jag var FNL:are.

– Ja, sa jag och tänkte att han nog inte var någon som jag kunde värva som prenumerant på Vietnambulletinen.

– Det är en sak som jag alltid har undrat över, sa han och växlade till femman. Varför snackar ni bara, varför gör ni ingenting?

– Vadå gör?

– Ja om man vill komma åt amerikanerna så måste man klämma åt dom där de är som känsligast. Handeln, pengarna. Och det måste ge lite eko.

– Jaså? 

Jag förstod inte vart han ville komma.

– Jag vet hur man skulle kunna ta sig in dit där lastfartygen i Stockholms frihamn ligger. Där kunde ni lätt leta upp ett amerikanskt fartyg. Med lite dynamit på rätt ställe så skulle mycket kunna åstadkommas. Det skulle vara både kännbart för jänkarna och ge mycket publicitet.

Jag var chockad över hans förslag och satt tyst. Han broderade vidare på sin idé. Han hade en sval men entusiastisk ton. Han vädjade till min romantiska vision om att få stå överst på barrikaden. Till slut lyckades jag få ur mig att jag inte tyckte att sabotage var någon bra idé. Men jag visste inte hur jag skulle argumentera eftersom han egentligen inte alls visade några tecken på att sympatisera med vietnameserna. Annars kanske jag kunde ha sagt något om att en bred och öppen folkopinion var en mycket bättre strategi än att starta en ny Baader-Meinhof-liga.

Efter ytterligare ett par mil hade han förstått att jag inte var intresserad av att spränga några amerikanska handelsfartyg. Då stannande han plötsligt mitt på vägen och jag fick gå ur bilen.

Jag skrev upp bilnumret. När jag kom hem senare på sommaren så kollade jag upp det. Den mörka bilen var registrerad hos Stockholmspolisen.