BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Allierade och medlöpare, som Sverige, ser till att ingen kännbar kritik riktas mot USA. Det är inte konstigt att denna ordning föder frustration och desperat ilska. Västvärlden förknippar denna vrede främst med de muslimska länderna i Mellanöstern och Afrika. Det är där islamismen har vuxit sig stark.

Det sägs att vänstern har ett problem med islam och därför inte förmår ta tydlig ställning mot terrorism även om kopplingen mellan islam i sig och terrorism minst sagt är svag. Själv tycker jag inte att det är något större problem. Jag är ateist. Därför är jag lika mycket mot islam som mot kristendomen. Jag tycker varken att pingstpastorer eller imamer ska ha inflytande över samhällslivet. Staten, även äktenskapet, borde vara helt sekulariserat. Jag vill påstå att det är en klassisk vänsterhållning.

Den amerikanska hjältebilden började väl spricka i samband med Koreakriget på 1950-talet. Vreden mot USA har funnits ett tag. På 1970-talet var den så spridd att västerlandet riskerade splittring. Lilla Amerika (Sverige) tog på bred front ställning mot USA:s brottsliga krig i Vietnam. Till och med statsminister Olof Palme deltog till slut i antiamerikanska demonstrationer.

Jag och Thomas satt nere i gillestugan i medelklassvillan i Oxhagen. Vi drack te, säkert Lapsang Souchong, och vi kom båda från trygga och välordnade förhållanden. Nu skolkade vi från gymnasiet. Det gjorde vi ofta. Det kan ha varit 1971.

Vi var arga och vår vrede var inte bara en pose, en modegrej. Den hade substans. I skolan fick vi inte prata om Vietnam. Det som hände ute i världen läckte ändå in i Sverige trots motstånd från de flesta i vuxenvärlden. Vi kände oss förrådda. Vår lojalitet med västvärlden var minimal. Den roll som duktiga tysta konsumenter som man uppenbarligen ville uppfostra oss till kändes trång och falsk.

Vi pratade om att resa till Vietnam och ta värvning i FNL för att slåss mot USA:s ockupation. FNL var den lilla befrielsearmé som slogs mot den gigantiska amerikanska krigsmaskinen. I dag hade dess medlemmar och sympatisörer helt säkert kallats för terrorister men då användes inte det ordet så flitigt. Varken Thomas eller jag kände några som hade åkt till Vietnam för att slåss, men vi hade lyssnat på en gammal Spanienfrivillig på ett möte. Hans enkla berättelse var inspirerande.

Vi var romantiska och helt orealistiska. De förståndiga vietnameserna ville inte ha dit oerfarna ungdomar från väst.

– Gör nytta där ni är i stället, sa de. Tala, skriv, samla in pengar.

Vi fortsatte att vara väldigt arga men så småningom förstod vi det där. Vi organiserade oss.

Den bredd och öppenhet som FNL-rörelsen i Sverige visade bidrog till Vietnams seger över USA. Thomas och jag var med och vann Vietnamkriget. Oavsett hur Vietnam har utvecklats sedan dess så var det rätt.