BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det var första halvan av april och skitkallt, men man kunde gå långa promenader längs dom steniga stränderna och lyssna på hundratals sjöfåglar och gäss som kom flygande i vågbruset, några för att stanna, andra för att flyga vidare över Östersjön.
Och inifrån skogen hördes tranorna trumpeta så att det överröstade vågorna mot stranden. Tidiga mornar gick jag där och försökte tänka ut vad jag skulle skriva i min bok, den handlar om tomater men också om allt annat. Och det är ganska mycket det.
Jag vaknade ofta vi femtiden på morgonen, jag vaknar tidigt nuförtiden. När mornarna var som bäst sken solen och jag tänkte inte alls mycket, gick bara och såg ut över horisonten och lät vågorna rulla in.
Det är svårt för mej att bara låta saker vara. Ibland har jag försökt meditera och gå på yoga, det har alltid stupat på det där med andningen: ”Följ andningen, uppmärksamma hur du andas in och ut, det är som vågor. Försök inte styra andningen utan iaktta den bara.” Det kan jag inte. Så fort jag börjar tänka på min andning börjar jag styra den, man kan skämta och säja att jag till slut hyperventilerar och svimmar.
Men jag skämtar inte, jag ska försöka skriva en grej om att bli gammal. Jag tänker inte ens ursäkta att jag farit på en gratis vistelse i kultur-Sverige. Jag tycker jag kan få göra det. Jag har inte sökt stipendium på nästan 30 år, har klarat mej bra på en betalande fansskara, men nu är jag trött på att spela, jag vill skriva istället. Så då söker jag ställen där jag kan få bo och skriva. Okej?
Som sagt, jag skrev på en bok om tomater, fast kanske handlar den om att bli gammal. Om odlandets glädje som alltid finns kvar. Om Ingmar Bergman visste jag inte så mycket, jag var inget Bergman-fan. På dagarna fick man sitta och jobba i hans privatbostad, jag förstod efter några dagar att det var mycket exklusivt att överhuvudtaget få gå in där, tydligen kom busslaster med turister på somrarna och tittade med kikare in genom fönstren. Och allt därinne var precis som när Bergman hade levat.
Hans arbetsrum var rätt tungt och dystert, utanför dom arkitektritade fönstren vajade vindpinade tallar. Därinne var det tyst som i graven.
Jag satt hellre i ett rum som hans fru använt som meditationsrum, det var ljust och så där zenbuddhistiskt renskrapat på detaljer. Jag kunde sitta vid bordet där och fundera.
Ofta kände man sej som en voyeur, eller en inbrottsjuv.
Man satt mitt i nåns gamla privatliv. Men egentligen gör man ju det hela tiden, om man inte sitter i en begagnad stol som nån suttit och åldrats i, så sitter man i en obegagnad. Som nån har nitat ihop i nån möbelfabrik i Mexiko eller så. Kläderna man går i är gjorda av ull från nåt fårs privatliv, eller om dom är syntetiska: av gamla dinosaurier och andra utdöda varelser som sedan långsamt pressats ihop till olja.
Vi stipendiater fick en gång i veckan titta på en Bergmanrulle i hans gamla bio, som han hade för sej själv. Stolen han suttit i fick man inte sitta i.
En kväll såg vi Persona, en svartvit sak från 1965. Jag har aldrig förut sett en hel film av mannen. Har väl tyckt att han vart lite svår, så att säja. Men jag blev helt knäckt av den. Och lite förälskad i Liv Ullman/Bibi Andersson. Dom var två karaktärer i filmen, men blev liksom mer och mer bara en. Det var nåt med dom där närbilderna på ansikten. Och nån slags öppenhet, nakenhet i ansiktet på Liv Ullman.
Se den om ni har möjlighet.
Sen upptäckte jag att stranden utanför det lilla huset jag bodde i, på Bergmans tomt, var platsen man spelat in stora delar av filmen. Plötsligt var det som att gå omkring i en scenografi. En mäktig upplevelse.
Jag ville liksom försvinna bland dom mäktiga klippblocken där, tyckte det var skönt att koppla bort dom dystra nyheterna från världen på andra sidor av havet.
Jag gick mina promenader och skrev sen hela dagen om tomater och om saker som hänt för länge sen. Saker som hänt för länge sen kan man skriva om utan att det gör så ont.
Så hände då det där på Drottninggatan, och jag precis som halva Sverige började ringa till Stockholm, min döttrar befann sej bägge i city och det var rätt nojigt med alla klickjagande medier som blåste upp rykten om skottlossning vid Fridhemsplan och sånt. Så många har skrivit om allt det där, jag ville bara säja att det trängde fram till stranden där på Fårö också, det blev inget skrivet på flera dagar efter det.
Jag gick runt inne i Ingmar Bergmans hus och tänkte på döden, och det hade väl Ingmar också gjort antar jag. På sitt eget nattduksbord hade han sin egen graffitivägg, det han skrivit där kändes ganska hemskt att läsa.
Jag tror det var dom sista åren han levde som han skrev det man såg nu.
Det stod saker om mardrömmar, att nätterna var outhärdliga. Letar febrilt efter Ingrid, stod det. Det var frun som dog ifrån honom tio år innan han dog. Och så hade han skrivit: Jag saknar taktila föremål.
Det var nog det som skrämde mej mest. Ålderdomens avsaknad av beröring. Han skrev taktila föremål, alltså nåt man kan uppleva med känseln, men han menade avsaknad av beröring.
Ingen som rör vid ens hud längre.
Beröringen ligger nära sexualiteten men är inte samma sak. Man associerar beröring med sex på grund av all reklam och pornografi, och jag tror inte han vid nästan 90 fyllda var så inne på sex.
Men ingen rör längre en gammal människa och det blir då väldigt kallt.
Jag fasar för att bli en oberörd gammal gubbe.
Nu ska jag skriva klar boken om tomater.
