Det vanligaste exemplet kanske är det ideal man skapar kring en potentiell kärlekspartner. När jag var yngre hade jag en väldigt specifik idealman med ett gäng väldigt specifika egenskaper och fysiska förutsättningar. Honom höll jag väldigt hårt i, så hårt att han var med på alla mina dejter och självklart kunde ingen av de verkliga killar som jag träffade mäta sig med honom.
”Man kan säga att du redan har en pojkvän”, sa min psykoanalytiker till mig. Och det hade hon ju rätt i. Det var därför en lång och smärtsam process att säga hej då till den långa, smarta, mörklockiga, vältränade, ödmjuka, välutbildade, känslomässigt kompetenta, roliga, sociala vänstermannen med trygg anknytning, matlagnings-skills, massagehänder och språköra, och istället säga hej till män med glesnande hårfästen, oavslutade utbildningar, smala bleka fingrar, håriga ryggar, konstig humor, otrygg anknytning, oidipala tendenser, slappa magmuskler, rollspels-intresse och tvivelaktig musiksmak. För såna är de, verklighetens män.
Ett annat exempel är när offentliga personer vi beundrar (och idealiserar) plötsligt fallerar. Många i min närhet, inklusive jag själv, har slutat att lyssna på den i alla fall tidigare hyllade podcasten ”En varg söker sin podd”. De flesta jag har frågat varför svarar att de dels inte står ut med Caroline Ringskog Ferrada Nolis självgodhet, men att det främst handlar om att de är besvikna på Liv Strömquist. Jag förstår dem, det är nämligen jag också.
Ända sedan hon började sin yrkesbana som tecknare, och senare även poddare, har jag gillat henne skarpt. Hennes drastiska, smarta, oväntade, humoristiska och ambitiösa spaningar och böcker har varit ett uppfriskande och viktigt inslag i det i övrigt ganska trista, fattiga, intellektuella samtalet i Sverige. Dessutom är hon snygg, har en smart kille som alla gillar, tre gulliga barn, och en bostadsrätt i härliga Malmö. Men plötsligt har något hänt.
Det började med att hon gjorde ett meningslöst tv-program med misogyna Horace Engdahl, sen försvarade hon Woody Allen i sin podd. Hon verkar tycka att feminismen inte behövs längre, hon flamsar sig igenom rätt många avsnitt, och hennes prator känns alltmer som en blandning av libertarianen Lena Anderssons texter och saker hon snott från den nordamerikanska podcasten Red Scare.
De flesta skulle kanske säga att hon helt enkelt har blivit förutsägbar och småborgerlig, och det kanske stämmer. Men jag tror att det som egentligen har hänt är att idealiseringen kring Liv Strömqvist har fallit och hon har blivit en verklig person. Verklig i bemärkelsen att hon utöver sin briljans även är ojämn, bekväm och motsägelsefull med en bitvis trytande fantasi och slappt skrivna manus.
Det är nämligen så idealen funkar. De täcker över sår och sprickor, det är deras funktion. Det är därför vi inte vill att de ska falla, för vi vill slippa se det där fula.
Att vara den som andra idealiserar är inte heller lätt, och ingenting man per automatik väljer. Det tänkte jag mycket på när jag nyligen läste Åsa Linderborgs bok ”Året med tretton månader”. Det hon delvis beskriver är hur andra som idealiserat henne ser på när hon faller, hur hennes egna delvis idealiserade bild av hur journalister och publicister bör agera faller och blottlägger det ogenomtänkta, smutsiga, motsägelsefulla och sensationslystna. Det gör ont, smärtan lyser mellan raderna. För det är såklart mycket krångligare och svårare att hantera verkliga, föränderliga människor än overkliga, statiska ideal.
Men om vi vill leva på riktigt har vi nog inget annat val än att ta farväl av idealen och välkomna verkligheten.
Att idealisera är att drömma, att sluta idealisera är att vakna.
