Förklaringen till bytet av inriktning är enkel. Förskolor råder det ingen brist på. Människor som behöver hjälp och bara har kyrkan att vända sig till blir däremot ständigt fler.
Reaktionerna på mitt inlägg blev blandade:
”Nu är kyrkan inne på rätt verksamhetslinje. Jättebra!”
”Jag tycker inte att kyrkorna skall ta över socialtjänstens uppgifter.”
”Jag ser med sorg på denna återgång/nyutveckling av ett välgörenhetssamhälle med ett a- och ett b-lag. De som hjälper och de som tar emot hjälp.”
”Mycket bra, men det är verkligen för djävligt att människor i Sverige år 2020 inte har råd med mat!!!”
Samtliga tider på Lundby diakonimottagning är sedan invigningen fullbokade. De som kommer får hjälp att söka pengar ur fonder, hjälp med rekvisitioner på kläder och mat, hjälp att förstå och använda sociala rättigheter. Lite pengar finns också om inget annat hjälper. Helst vill diakonisamordnare Majvor Dahlberg inte dela ut mat. Men nu är det som det är:
– Jag har börjat hämta bröd från ett konditori som jag kan dela ut. Vi har också skaffat kylskåp och frysar där vi har mat. De som vill får hämta vad de behöver.
Till Lundby diakonicentral kommer fattiga av alla tänkbara anledningar. Timanställda som blivit av med sina timmar i Covid 19:s spår och inte har någon a-kassa. Papperslösa utan sociala rättigheter, människor som lever på grundpension eller försörjningsstöd där hög hyra underminerar ekonomin och en plötslig utgift, kanske tandläkare, välter den över ända.
Det är ingen nyhet att många faller genom de sociala skyddsnäten. Men mat och hunger. Att det finns så djup fattigdom i Sverige att människor går hungriga, det är en plågsam insikt.
Linus Hermansson är diakon i Nylöse pastorat med församlingarna Angered, Bergsjön, Kortedala och Nylöse. Där finns några av Göteborgs fattigaste områden. I Svensk kyrkotidning nr 9 skriver han om sina erfarenheter av matfattigdom:
”I det pastorat i nordöstra Göteborg där jag arbetar har vi länge mött och arbetat med behov av direkt stöd till mat. Det finns redan storskalig matutdelning i en kyrka och kapaciteten där räcker inte till.”
Hur många som lever med matfattigdom i Sverige, det vill säga inte får den mat de behöver och i värsta fall tvingas gå hungriga, är det ingen som vet.
”I de studier som gjorts i Norden uppger 2–2,5 procent av befolkningen att de ibland eller ofta inte har tillräckligt att äta”, skriver Linus Hermansson och varnar för att andelen kan vara högre:
”Grupper som hemlösa, nyanlända och personer med bristande språkkunskaper antas vara underrepresenterade. Men resultaten indikerar att antalet personer som lever i allvarlig matfattigdom i Sverige skulle kunna överstiga 200 000.”
Lundby församling har relativt bra ekonomi. Fattiga områden som Biskopsgården och Länsmansgården kompenseras av mer välmående områden som Älvstranden och Tolered. Det är värre i Nylöse pastorat. I Hjällbo och Bergsjön är bara åtta respektive 10 procent av innevånarna medlemmar i Svenska kyrkan. Det innebär låga inkomster. Samtidigt är de sociala behoven oändliga.
Nylöse går med underskott och har snart inga reserver att ta av. Då kan en tycka att Nylöse pastorat kan spara in en kyrkobyggnad i Hjällbo där bara åtta procent av innevånarna är kyrkomedlemmar.
Kan en tycka. Men paradoxen är att bara i Hjällbo måste gudstjänsterna dubbleras eftersom så många kommer till kyrkan.
Vad skall jag göra, frågar kyrkoherde Maria Ottensten. Stänga en kyrka med få medlemmar men många besökare, eller en kyrka med många medlemmar och få besökare?
Utanför Hjällbo kyrka pågår torghandel. Röd paprika för 19.90 kr per kg. När såg jag det senast? Kyrkporten är öppen. Av anslagstavlan förstår jag att Svenska kyrkan samsas med Armenisk apostoliska kyrkan och Österns gamla kyrka. Även Equmeniakyrkan hänger med på ett hörn.
Framme vid ljusbäraren tänder en kvinna ett ljus och står stilla en stund. På en Mariabild hänger en rosenkrans. I ett skrymsle står pulpeter klädda i röd sammet för olika kyrkors liturgiska behov. På väggen vid entrén läser jag instruktioner för hur den som vill kan ta emot nattvarden eller låta bli. Texten avslutas med formuleringen ”ta emot brödet och vinet på det sätt som du brukar enligt din tradition.”
Listan över pastoratets verksamheter är lång, matutdelning, språkkafé, rådgivning, mötesplatser för äldre, barnverksamhet, gudstjänster förstås.
– Även muslimer kommer till kyrkan för att be, säger Maria Ottensten och svarar på min fråga vilken vision hon har för pastoratet:
– Vi skall vara en mötesplats som håller segregationen stången. Men vi borde inte behöva förse människor med mat. Det är samhällets uppgift.
