Jag tänker att det kommer att bli ett ikoniskt foto som i framtida historieböcker får representera vår tids vansinne, på samma vis som bilderna av den napalmanstuckna nakna flickan och Saigons polischefs öppna avrättning av en FNL-fånge sammanfattade Vietnamkriget.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Inger Støjberg är Danmarks migrations-, integrations- och bostadsminister (låt mig anta att bostadsfrågorna är lågprioriterade). Tisdagen 14 mars lade hon upp en bild på sig själv på sin Facebookvägg. På bilden håller hon fram en smaskig tårta med kiwi och marsipan och något genomskinligt klegg. Bredvid en dansk flagga i marsipan står det spritsat ”50”.
Det var nu ingen 50-årig kollega IStøjberg ville uppmärksamma. Hon ville istället berätta för världen att hon baxat igenom en femtionde lagåtstramning för folk som flyr till Danmark: ”Det skal fejres!”
Inger Støjberg är glad på bilden. Fruktansvärt glad. Mungiporna går från örsnibb till örsnibb och ser ut att vilja fortsätta ut från ansiktet och stiga som fyrverkerier mot himlapällen. Hon är glad som en fågel i morgonstunden. Som en 16-åring som lyckats köpa folköl. Som Lasse Kronér på tjack.
Hon är så bortom alla gränser munter till sinnes att jag själv först känner avundsjuka. Så glad har jag möjligen varit de tre gånger i livet då jag blivit far – men även då har glädjen grumlats en smula av oro och sömnbrist och en malande känsla av att något ändå kan ha gått snett. Inger Støjberg ser inga problem. Hon ser en oändlig värld av möjligheter breda ut sig som en solfjäder framför henne.
50 åtstramningar är bara en början – låt oss gemensamt sikta mot 100! Mot 1 000! The sky is the limit! Häng på glädjetåget mot en värld med fler åtstramningar än invandrare!
Och det går inte bara att bortförklara med att hon står och håller i en ohygglig mängd onyttigheter och att inget gör en dansk så glad som kalorier – hon är glad över att kunna göra livet något surare för de som har det surast.
Som vid de flesta tillfällen i livet associerar jag till en gammal svensk film. I Bo Widerbergs Mannen på taket (1976) – byggd på Sjöwall-Wahlöös roman Den vedervärdige mannen från Säffle (1971) – har den brutale polismannen Stig Nyman blivit mördad. Kommissarie Kollberg (Sven Wollter) berättar för Martin Beck (Carl-Gustaf Lindstedt) att han en gång haft Nyman som befäl under sin fallskärmsjägarutbildning:
”Jag lärde mig mycket av Stig Nyman. Till exempel hur man skär tasken av en levande gris utan att den skriker. Hur man flår den, hur man skär av benen på den, hur man sticker ut ögonen på den – fortfarande utan att den skriker.”
Beck ser plågad ut när Kollberg ställer den uppfordrande frågan: ”Vet du hur man gör?” Beck skakar sammanbitet på huvudet. Kollberg svarar: ”Man börjar med att skära ut tungan”.
Och så sammanfattar han: ”Även om man tänker sig att allt det där av någon absurd anledning var nödvändigt så var det i varje fall inte nödvändigt att göra det med stolthet och glädje.”
Om man ska vara djävulens advokat och se på världen som den är och inte som man vill att den ska vara så inser man att politiker ibland måste fatta obekväma beslut. Emellanåt tvingas de att göra val som försämrar livet för vissa och instifta lagar som begränsar möjligheterna för somliga. Välfärd och trygghet för nationen står ibland mot rörelsefrihet. En ansvarsfull makthavare – om vi leker med tanken att sådana finns – förstår detta och vet att åtstramningar kan vara nödvändiga.
Men man måste inte genomföra dem med stolthet och glädje. Man måste inte beställa konditoriets festligaste tårta. Man måste inte utropa att detta ska firas. Man måste inte le som en värmlänning en ovanligt solig dag.
Gör man det så får man nog ställa in sig på att hamna i historieböckerna under rubriken ”När den sista gnuttan anständighet försvann”.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
