Horace Engdahl, som har fått frågan svarar:

– Oj,oj,oj, nu tog du i.

Vad är det som får den här coola, smarta, begåvade kvinnan att kalla sig själv obildad?

Och vad är det egentligen hon gör när hon kallar sig själv obildad inför den bildade Horace? 

Med intresse har jag följt det udda paret på deras bildningsresa genom Europa. Det är inte bara intressant för att både Liv och Horace med stor passion presenterar oss för ett antal bortglömda eller välkända européer och deras gärning utan också för att jag kan relatera till deras möte.

Även om jag inte får ge mig iväg på bildningsresor med akademiledamöter så deltar jag i flera olika sammanhang där jag har att göra med äldre män. Män med stor kunskap och mycket erfarenhet inom sitt område. Och ibland kommer jag på mig själv med att tona ner mig lite, att titta lite för storögt och nicka lite för intresserat när dessa män sätter igång att förklara saker för mig.

Men nickar jag verkligen intresserat för att jag vet mindre än de? Eller är det något annat som driver oss att förminska oss lite inför män som kan en hel del om det ena eller andra?

Jag har fastnat för en annan ordväxling mellan de två bildningsresenärerna. De talar om Goethe och Liv frågar Horace vad Goethe har för relevans i dag. Han svarar att det är en fråga han aldrig ställer sig. Han säger att det vore som att vända på kikaren, allt stort blir litet.

Det får mig att tänka på hur jag som barn älskade att leka med ljusets reflektioner. Att gå genom hela huset med en spegel och se hur världen såg ut när den var upp och ned eller att se mitt eget upp- och nedvända ansikte i en sked. För att inte tala om den värld som uppenbarade sig genom kalejdoskopet. Framför allt tyckte jag om att titta i kikaren. Det var magiskt när det avlägsna plötsligt kom riktigt nära. Men lika magiskt var det att vända på kikaren och se hur allt blev litet och avlägset. Dessutom såg jag ju så mycket mer. Mitt synfält blev större. 

I vuxen ålder har jag som regionpolitiker fått möjlighet att besöka syncentralen och prova glasögon som ger en upplevelse av hur det kan vara att leva med kraftigt begränsad syn, att en stund få känna vad det gör med resten av mig, med min förmåga att röra mig i rummet eller att kommunicera med andra människor. Jag är tacksam över att få vidga mina kunskaper, en smula, om hur det kan vara att leva ett annat liv än mitt.

För mig är just detta även litteraturens styrka. Dess förmåga att ge oss ett annat perspektiv. Kanske finns svaret på Livs fråga om relevans just här. Borde inte det intressera en akademiledamot? Varför är Horace då så ovillig att vända på kikaren? Vad är det som oroar honom i att se det stora krympa? Riskerar han själv att bli liten om han får se att det finns så mycket mer än alla dessa stora män som han zoomat in? De som faktiskt utgör en stor del av hans kunskap.

Plötsligt tycker jag lite synd om honom och tänker att Liv kanske också gör det. Kanske är det därför hon kompenserar lite med att kalla sig själv obildad. Och kanske är det därför jag tittar lite för storögt på männen som förklarar saker för mig. För att de inte ska se att jag tycker synd om dem för att de aldrig vänder på kikaren. Det är så mycket de inte får chansen att se. Kanske är jag lite rädd för att de ska bli förtvivlade om något i mitt minspel avslöjar att deras stora kunnande, om vad än det må vara, är en så liten del av allt som finns att veta.

Precis som de och alla andra vet jag själv väldigt lite. Men jag tycker inte att tanken på att världen är mycket större än det jag vet är det minsta skrämmande. Jag tycker att den är kittlande.