Folk som jag möter tror ofta jag bor på Södermalm och då säger jag alltid ivrigt, nej nej, jag bodde där på 80-talet, i en etta för 480 spänn i månaden.
Nu har Söder blivit ett jävla hipsterghetto. Säger jag.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Och jag har ju rätt. Södermalms uteserveringar frekventeras av skäggiga reklambyråslavar som förstör sin kreativitet med att sälja den, formar sitt tänkande efter marknadens krav.
För att dom måste, för att bostadsrätten dom köpte för fem miljoner har bundit dom med en osynlig halsring till bankerna. Dom försöker hålla humöret uppe med hjälp av förträngda dialekter, nån slags bloggsvenska, dom gör korv och eget snus och lyssnar på ... Ja, vafan lyssnar dom på? Jag vet inte – jag är ju ingen hipster.
Detta kan jag gotta mej i, jag gör så mycket för att ta avstånd så mina döttrar anar nån slags öm tå.
Dom ömmar samtidigt för mej, mina döttrar. Efter en cykelolycka för några år sen, när jag slog i huvet och tappade minnet ett tag, så tjatade dom om att jag skulle skaffa hjälm.
Och när jag till slut skaffade en elcykel för att kunna cykla dom två milen in till stan, när jag nu skulle dit (det händer ju ibland att jag tar mej in till den där stan som jag hatar) så blev deras krav på cykelhjälm ultimativa.
Men jag kan fan inte ha en sån där jävla insektshjälm i alla fall, sa jag.
Så vi åkte in till Söder, till en affär jag ”nog skulle gilla”. Den låg på Kocksgatan och där hittade jag en mera massiv sak, lite som en nassehjälm, den tyckte jag liksom var lite kul. Den var dyr men jag köpte den ändå.
När vi kom ut på gatan sa en av mina döttrar: Du är den värsta hipstern av alla.
Ja, jag föll på eget grepp.
Och jag såg mej själv utifrån, en man över 50 år, med sina glansdagar i det tidiga 80-talets punkvåg, fortfarande upptagen av att odla sin identitet.
Så jävla löjligt.
Men så viktigt för mej!
Att vara nån. Att ha en identitet.
Så jag gör precis som Söderhipstrarna, lägger ut bilder på mina tomater och i köket står nu min egenhändigt gjorda blodpudding, efter eget recept och kallnar i sina formar.
Bara så ni vet.
Jag har gjort den på renblod från Arvidsjaur. Och renfett. Och hela korn, mejram och vitlök.
En slags tysk-samisk produkt.
Jag vill att ni ska veta att jag gör mycket mat själv nuförtiden.
Klart man vill va nån.
Klart att man vill va särskild. Men ändå tillhöra ett gäng.
Det är väl mellan dom två polerna man rör sej i nutidens skräck för att inte vara ett jävla någe.
Och att inte få dela värmen från ett gäng.
Det där förstod ju bland annat modeindustrin redan i slutet på 60-talet, att det fanns en jävla massa deg i mänskans vilja att va del av en lite ballare kultur. Än andra kulturer.
Speciellt bland dom, eller oss kanske, som känt oss udda och utanför det här svensson-ha-hatt-och-ta-tricken-in-till-stan-livet.
Och nu finns ju så förfinad teknik vad gäller propaganda att minsta lilla subkultur har sina egna små varumärken man kan köpa sej en identitet med.
Det där med identiteten är en stor fara för vänstern, tror jag.
Den här längtan man har att va i ett gäng och sitta och liksom övertyga varandra om att vi är ballast av alla.
Att bygga sin identitet på att exkludera alla töntar som inte förstår vad cis-person eller vlogg är för nåt.
Det var samma när jag var tonåring och gick med i extremvänsterorganisationen (ha ha, kul att använda det ordet!) Röd Ungdom, där var man en tönt om man inte visste vad Den Ursprungliga Kapitalackumulationen var för nåt.
Vänstern har alltid dragit till sej intelligenta och förlästa akademikerbarn, som har dragit sina slutsatser av sitt myckna läsande (och helt korrekta slutsatser, enligt mej). Alltså till exempel att historien är en historia om vem som har makten över ekonomin – utan det förstår man inte nåt av det historiska skeendet.
Men fast dom haft rätt så har det blivit så jävla tråkig stämning när dom dykt upp och börjat märka ord och letat korrekta formuleringar att beskriva Sovjetunionens urartning på partikongressen 1932.
När det går bra för vänstern blir dom här lite trista pålästa mänskorna ofta fler, och har ofta också en otäck tendens att göra karriär inom vänstern, för som alla lillgamla barn vill dom ju att mamma och pappa ska tycka dom är duktiga. (Här pratar jag nog lite om mej själv, motsägelsefullt nog. Fast jag har fan aldrig gjort karriär.)
Då dör det sprakande, livfulla och upproriska som är vänsterns största styrka.
Det gjorde den där 70-talsvänstern också. Som 15-åring hoppade jag av och började kalla mej anarkist. Lite vilset kanske, men ändå bättre än att fortsätta med testuggandet som våra sekreterare och ordföranden höll på med.
För övrigt så stack dom också ganska snart, när vänstern tappade luft så försvann dom till Timbro och Stenbeck, där karriärmöjligheterna var större.
Jag tror det kommer ett uppsving för vänstern snart.
Jag tror att människors fokus inte längre kan hållas klistrat vid nationella identiteter, religiösa riktningar och andra skitsaker. Jag tror folk kommer att börja se på viktiga saker, som makten över ekonomin, ojämlikheten och den galopperande förstörelsen av vår planet. Och då kommer vänstern att växa.
Då, kamrater, tycker jag vi ska vara vaksamma mot testuggarna och dom som går med för att få vara med i ett ballt gäng som förstår mycket mer än alla andra.
Vi ska välkomna Tomas Ledin.
Jag ska också vara välkommen, för även om jag är en vit medelålders cis-man så tänker jag också vara med och få den här planeten på rätt köl.
