Debatten om identitetspolitikens inflytande på vänstern gör mig frustrerad. Den har tröttat ut mig. Det känns som att samtalet kantrat, att det inte går att få till något konstruktivt, att parterna är låsta och struntar i varandras argument. På många sätt är diskussionen inget nytt, den har pågått länge inom vänstern och arbetarrörelsen men med andra ord och rubriker. Ändå är det en strimma av hopp som får mig att tro att det kommer sluta gott, det har det nämligen alltid gjort tidigare.

Jag har en kort historia som politiker bakom mig. Jag var bland annat aktiv inom ett politiskt ungdomsförbund under valrörelsen 2010. Vid ett tillfälle, mot valrörelsens slut, fick jag veta att flera av tjejerna tyckte att det fanns en sexistisk kultur inom klubben. Killar drog nedsättande skämt om tjejer, tog mer plats, talade mer, fick viktigare uppdrag. För att förändra detta så beslutade vi att satsa på internfeminism och jobba mer med jämställdhetsfrågor. Direkt kom kritiken från några av killarna. Det hette att vi flyttade bort fokus från klasskampen, som var det absolut viktigaste.

Det låter likadant idag, i många politiska föreningar och ja, även på vissa kultursidor. Nu är det inte längre feminism som är det farliga som saboterar klasskampen utan istället är det antirasism och andra former av normkritik. Att anklaga de som vill bredda arbetarrörelsen för att försöka splittra den är en tradition lika gammal som rörelsen själv. Det tog ett bra tag innan kvinnors rättigheter ansågs höra hemma inom rörelsen. Idag är det förhoppningsvis få som ifrågasätter den gamla parollen ”Ingen klasskamp utan kvinnokamp”, men den har inte alltid varit lika självklar.

I filmen Pride beslutar en grupp HBTQ-personer i London att de bör stötta gruvarbetarna och deras fackföreningar som Thatcher och högern försöker krossa. De ser en gemensam motståndare i de konservativa och även om de för tillfället inte för samma kamp så är de eniga i slutmålet. Likadant borde det vara för oss. Istället för att se antirasism, feminism och annan normkritik som något som stjäl bort fokus och splittrar så borde vi se det som något som stärker arbetarrörelsen och tillför nytt perspektiv. Det vi sett som den typiske arbetaren har förändrats, idag är det inte ovanligt att den personen är en kvinna med utländsk bakgrund. Rörelsen måste ha förståelse för det.

I mitten av 2000-talet hade Socialdemokraterna ”Alla ska med” som sin valslogan. Jag har alltid gillat den, på många sätt symboliserar den vad hela den progressiva rörelsen handlar om. Ett samhälle som har plats för alla, där alla får komma till tals, där allas rättigheter och identiteter respekteras. Kampen mot klassamhället är fortfarande prioriterat, men vi har utrymme för fler perspektiv. Vårt tält måste vara tillräckligt stort för att inhysa även den maktkritiken.

Filmen slutar med att HBTQ-personerna deltar i en Prideparad och då dyker fackföreningarna upp. Tillsammans marscherar de för allas lika värde, för ett rättvisare samhälle. När fackföreningen behövde stöd var HBTQ-personerna där och nu var det dags att återgälda tjänsten. På vägen fick alla inblandade mer förståelse och respekt för varandra. Eftersom fackföreningsmedlemmarna var så många så fick de också leda paraden, när deras banderoller vecklades ut så rann tårarna. Enade under samma slagord, för fred och socialism.