Så skriver en av mina vänner på Facebook när vår stad tagits över av män som ska se på fotboll. Hon är inte den enda som reagerar. Flera skriver att det känns som att de inte kan röra sig fritt på stan när grupper av män drar omkring och brölar någon svårtydd sörja av gutturala ljud. 

Och hotet de upplevde var reellt. Dagen efter matchen rapporterar NA att deras fotograf blivit attackerad av fotbollssupportrar. De höll fast honom, slog sönder utrustningen och tvingade honom att radera en bild han precis tagit. De här så kallade fotbollssupportrarna drar sig alltså inte för att använda våld. Det gäller att hålla sig undan. 

Polisen klassade den allsvenska premiären som en högriskmatch och plockade in extra resurser från angränsande län. Exakt hur många de var vill de som vanligt inte gå ut med, men tillräckligt många för att min vän skulle se 14 poliser bara på väg hem genom stan. Ja, hon bor mitt i stan där de så kallade supporterklubbarna hade sina  upptakter på olika krogar, så hon kunde inte undvika dem, vilket annars brukar vara det råd som polisen ger dem som inte vill råka hamna mitt i brölandet och slagsmålen. 

Det finns två saker som gör det här väldigt svårt att smälta. Ett: Alla vet att risken för problem är stor. Ändå får det hända igen och igen. Två: Samhället är berett att betala vad det kostar att hålla dessa män i schack.

Är det så att de här så kallade fotbollssupportrarna måste beredas plats i centrala stan där andra människor kan behöva röra sig? Vem som helst får inte arrangera vad som helst på allmän plats. Alla sammankomster ska prövas och godkännas. Varför säger vi inte nej? Alternativt låter dem hållas ute på ett industriområde någonstans där de sedan kan ta egen buss till själva matchen – som väl ändå är huvudsaken, eller? Så kan vi andra fortsätta med våra liv. För även om fotboll och idrott och allt annat som för oss samman och får oss att uppleva saker tillsammans är härligt, så är det inte lika härligt att stå på en busshållplats och vänta på bussen hem efter helgpasset på sjukhuset och omges av skrikande män som bränner av bengaler. 

När fotbollsklubbarna under några år själva fick stå för en del av poliskostnaderna i samband med matcher var protesterna högljudda. Ofta med argumentet att både klubbarna och supportrarna faktiskt betalar skatt och redan på det sättet kan anses ha finansierat polisens insats. 

Betalningskravet togs bort och nu faller hela kostnaden på samhället igen. På oss alla som betalar skatt. Och då blir det också viktigt att titta på vad vi prioriterar. Polisen lägger enorma resurser på att se till att män ska kunna umgås i grupp utan att andra ska råka illa ut. Men polisen lägger inte lika stora resurser på att finnas i parker  och på gatorna när serievåldtäktsmän går lösa. Hur många av de våldtäkter som begicks av Örebromannen hade kunnat undvikas om polisen hade bedömt hela Örebro de där månaderna som en högriskmatch?