Med den frasen inleder en, för mig, okänd kille ett samtal på en dejtingsida som syftar till att vi 30-plussare ska hitta kärleken där bland alla vindlande ettor och nollor.
Jag blir chockad över orden och ryggar först tillbaka innan jag blir nyfiken på människan som presenterar sig så.
Hans presentationssida är ifylld, hans bilder presentabla och han verkar vara en rakt igenom reko människa.
Öppningsrepliken indikerar däremot att det inte är självklart för honom att bemötas med ett ja på frågan, eller att han ens förväntar sig ett svar.
Vi börjar prata och jag ber om ursäkt för allt han måste ha utstått fram till dess och som lett till att han över huvud taget måste börja med att be kvinnor att bortse från hans ursprung när han söker efter en partner. Men jag inser också att jag gör detsamma.
Att finna kärlek är svårt som det är. Man ska vara öppen, ärlig, sårbar och hudlös. Men vad gör man när det är just ens hudfärg som är problemet?
Och hur förväntas jag hantera det faktum att kärleken inte alls är blind, utan rasse?
Män jag kommunicerar med på nätet eller i verkliga livet har en bild av mig, arabisk-svensk kvinna med muslimsk bakgrund som i 30-årsåldern söker kärlek. Bilden säger att jag är outbildad, att jag är konservativ, att jag blir mindre attraktiv i deras ögon inte på grund av den jag är utan den person de tror att jag måste vara.
Det är en bild som jag svårligen kan eller vill bemöta men måste lära mig hantera – och det är som att kärleken röstar SD.
På separatistiska kvinnoforum och forum för icke-vita som söker kärlek ber jag medlemmarna att dela med sig av sina erfarenheter av att vara icke-vit i singellivet.
En tjej berättar att hon för egen del helst bara dejtar andra svarta. Detta då dejtande av andra icke-vita eller vita innebär för mycket ångest över rasism och exotifiering att det helt enkelt blir övermäktigt. Hon oroar sig också för hur personens familj och vänner skulle reagera och hur hennes partner skulle hantera en situation där hon ställs mot omgivningens åsikter. Därför blir en interkulturell relation otänkbar i en rasistisk värld. Flera andra håller med och berättar om egna erfarenheter av att väljas bort eller själva välja bort när man är den mörkare i en relation.
Som kvinna har även jag vant mig vid ett replikskifte som ibland är på gränsen till skrattretande.
På min sida har jag försökt att presentera mig själv så som jag vill bli sedd. Jag skriver om mina talanger och förmågor, mina favoritsaker och mina mest avtändande karaktärsdrag. Jag skriver om min förträfflighet och mina hobbyer och försöker ge mig själv det djup och den komplexitet som vi människor alla besitter men som sällan kommer fram i denna anställningsintervjuliknande dejtingdjungels algoritmer.
Till svar får jag vad som verkar vara Säpos lathund för hur man bedriver rasprofilering.
”Hej, får man fråga var du kommer ifrån?”
”Du skriver att du är muslim och har tre bröder. Då får man kanske passa sig! Hehe!”
Nyligen sändes en programserie i brittisk tv med det avslöjande namnet ”Is Love Racist?”, eller ”Är kärleken rasistisk?”. Programserien utreder hur rasistiska föreställningar påverkar helt vanliga engelsmäns val av partner.
Vuxna människor som skamlöst berättar att de helt enkelt inte ”går igång på människor från andra kulturer” och afro-brittiska kvinnor som blir bortvalda utan att männen behöver förklara varför.
En av de manliga deltagarna berättar efteråt på sin Youtube-kanal hur han blev orolig över hur programmet skulle framställa honom när trailern började synas, trots att han bara ett halvår tidigare pratat om varför han inte gillar muslimer.
Och jag fattar att ens val av partner är intimt förknippat med vem man är eller tror sig vara. Jag förstår att det är ett val som bygger på ens invanda föreställningar om vem som är rätt för en och vem som är fel. Men om man tror att den rasism som finns i samhället inte också kryper ner med en i sängen så är man naiv, på gränsen till blind.
