BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det jag ska skriva om nu är en känsla som jag definierade i somras. En känsla som jag inte är stolt över. Vi kanske kan kalla den utrymmesobalans, ensampax eller skogsrasism?
Vi skulle sova en natt i skogen. Vi hade planerat det länge. Bara sexåringen och jag, ensamma på Bergslagsleden. Snabbt hittade vi ett eget vindskydd vid en tjärn, vattnet låg svart och blankt, allt var stilla. Vi satt tysta och tog in ödsligheten. Pratade om storslagna saker. Jag lärde honom att vissla med ett grässtrå. Sedan åt vi blåbär och tittade på näckrosor, och vi skrev våra namn i gästboken. Här sov vi inatt, skrev vi och paxade vindskyddet med våra liggunderlag. Solen började gå ner. Vi hade inte sett en enda människa på hela dagen och jag tänkte att senare i kväll ska jag bada naken under stjärnorna.
– Hi, how are you, nice to meet you, oh, it’s lovely here!!
Plötsligt, från ingenstans dyker Anna och Birk från Hamburg upp. Med tunga ryggsäckar som de dänger ner på vår grillplats. De sätter sig och frågar vad vi heter, vad jag jobbar med, om jag har varit här förut, om jag har varit i Hamburg, om jag vet vem Birk Borkason är? Jag svarar artigt och hintar om att min son just var på väg att gå och lägga sig.
– Yeah, right, we’ll leave you alone in the shelter. We’ll put our tent over here!
Och på två minuter har de rest sitt tält vägg i vägg med vårt vindskydd. Sedan drar de upp sitt gasolkök och bullar upp en middag för två på vår grillplats.
– Do you want some wine?
Birk Borkasson håller frågande upp en flaska rött.
– No thank you, säger jag stelt och ser mitt nakenbad gå upp i rök. Hade jag varit Ronja Rövardotter hade jag skrikit: Låt bli mina tjädrar och försvinn ur min skog!
– Din skog? hade Birk då sagt. Dina tjädrar? Tjädrarna är sina egna och de lever i tjädrarnas skog, som också är uvarnas och älgarnas och rumpnissarnas skog...
– Jag delar gärna skog med tjädrar och älgar, men inte med dig! skriker Ronja vidare, förtvivlad över en inkräktare i hennes ensamhet.
Men Ronja Rövardotter ändrar sig till slut, det är ju det som är bokens storhet. Jag har inte kommit dithän än. Och jag skäms. Jag önskar så att jag var en person som såg varje oväntad människa som en ny vän. En person som lät världen komma till mig och tog emot den med öppna armar och lät den sova på min soffa. Jag lovar. Hade jag mött Anna och Birk på ett överfullt tåg i södra Europa hade jag gärna delat en flaska vin med dem. Men där i skogen infann sig samma känsla som när du sitter på en tom buss och en ensam passagerare kliver på och sätter sig bredvid dig. Det blir konstigt.
– De förstår nog inte vad pax betyder, viskar min son med tårar i ögonen.
Vi packar ihop våra saker och går skamset därifrån. Vi hittar en annan tjärn, en fulare. Där reser vi vårt tält och somnar till ljudet av motorvägen. På morgonen vill sonen gå tillbaka till vindskyddet och rätta till det som blev fel i gästboken. Här sov vi i natt. Inte!
